Dagen på stan då jag verkligen var på vippen att tjuta flera gånger.

Ok, breaket blev inte så långt som jag hade tänkt mig. Men jag bara måste få dela med mig av min dag på stan för er.

Dagen börjar dock rätt bra. Jag och syster tänker ta oss en mastodont-promenad. Utan att äta någon frukost först. Mastodont-promenaden blev en kortis. Och vi hamnar på Lindex istället. Men vi har det ganska trevligt och provar ditt som datt. Sedan drar syster vidare. Och jag fortsätter att prova ditt som datt och får även för mig att prova ett par strumpbyxor som smiter åt fettet riktigt ordentligt.

Innan, då jag står och väljer ut vilka strumpisar jag ska prova så hör jag 2 kvinnor stå och tissla och tassla bakom mig. Jag tycker mig kunna urskilja några av orden. "Som att hon skulle behöva de där". "De skulle ju ändå inte göra någon skillnad". De säger det med en ganska låg ton och står en bit bort så jag är inte helt säker på att det är det de säger. Men bara känslan av att de står och viskar om mig gör mig en smula ledsen.

Efter att jag provat de så tänker jag att jag ska vara ärlig och fråga en expedit om man fick prova dem, eftersom de var så extremt välinpackade. Kanske inte så smart att fråga efteråt. Men jag ville egentligen fråga om grenen, som var ganska tjock och bucklig, och ville liksom veta om den syntes igenom klänningen sen. Och då skulle hon ju ändå se att förpackningen var bruten. Så lika bra att erkänna tänker jag.
Expediten blir skitupprörd och säger typ "men det fattar du väl lille vän att du inte får prova de där??!". "Är din hjärna gjord av ärtor eller?". "HUR ska vi nu kunna sälja de vidare??!".
"Förlåt". "Då får jag köpa dem isåfall" säger jag ynkligt. Känner mig verkligen superliten och vill helst grina. Hon blir genast lite snällare och säger "ja men då packar jag in dem igen åt dig, sådär". Och så packar hon in strumpisarna på det finaste sätt hon kan med sina händer.
(Såklart med sina händer, totalt onödig upplysning... jag hade blivit mäkta förvånad om hon hade packat in dem med sina fötter, men det hade ju varit överraskande och kul förstås.)

Jag tar med mig dem till kassan. Och betalar för dem. Med gråten i halsen. (Känslig, jag vet.) Och expediten som hade stått utanför omklädningsrummet följer ju såklart bort mot kassan för att se att jag verkligen tänker betala för dem. Kärring!

Jag drar vidare till clasan. (Claes Ohlson.) För att köpa tavelhängare som fixar att spikas upp på betong. Hittar dem som jag tror är de rätta för ändamålet. Framme i kassan så frågar jag lite snällt om man kan spika upp dem på betong. "Ja, det är ju det de är till för" svarar han bakom kassan utan en tillstymmelse till ett litet leende. Fuck you! Tänker jag. Men svarar upprepande "ja, det är ju det de är till för ja, hehe".

Efter clasan går jag med tunga steg till press och köper mig en french hotdog för att trösta mig lite. Och för att få upp blodsockret en nivå.

Drar vidare till ica och köper lite av varje. Står vid clementinerna och flera ramlar ner i backen. Orkar verkligen inte bry mig. Men bakom mig är det någon som verkligen orkar bry sig. "Du hade ner flera apelsiner nu". Händer det här på riktigt? Är alla emot mig idag eller? Förresten så är det inte apelsiner utan clementiner hade jag lust att säga till honom. Men svensk som man är. "Ja, ojdå, det hade jag visst". Plockar genast upp dem. Men lämnar avsiktligt en kvar. Som jag hoppas innerligt att han såg!

Åh. Mot kassan. Försöker skydda mig mot diverse påhopp. Som tack och lov inte infinner sig. Han i den sista kassan jag är med om idag är tack och lov snäll. Får lust att ge honom en kram som tack till det. Men det gör jag ju såklart inte. Varför kan inte livet vara lite mer som på film ibland? Lite mer överraskande och spontant?

Drar mig hemåt. För att plugga. Men. Som vanligt får jag inte mycket plugg gjort. Och inte har jag ätit något heller. Alltså suck.

Slutsatsen av denna dag kan väl stavas: M A T.
Mat är faktiskt lösningen på det mesta. Tror jag nog. Med lite mat i magen så kan man tackla de där pain-in-the-ass-grejerna utan större problem. Jag är nästan säker på att de där "små incidenterna" som jag var med om idag inte hade känts lika jobbiga om jag bara hade börjat dagen med frukost. Men trots dessa insikter så är det faktiskt himla svårt att få dem till handling.

Hade så grymt gärna velat ha en kock här hemma nu som hade kunnat laga mig en ordentlig och nyttig måltid. Men istället för att drömma vidare om detta och förvandlas till ett skelett (ganska långt kvar till dess men) så tar jag faktiskt saken i egna händer och gör det. Jag bara gör det. Ja nu ni... nu ska här lagas en måltid utan dess like!