Timvisarna snurrar i en obehagligt snabb takt. En timme känns som en minut. Och ute blir det mörkt igen.
Mörkret har aldrig känts så påtagligt som det gör just nu.
Skulle önska att tiden kunde stå stilla. Fast ändå inte. Vill egentligen att tiden ska gå fort. Vill bort från detta. Vill till ljusare, varmare och enklare dagar.
Men jag hinner inte med. Jag hinner inte med alla tusen saker som läggs på hög för varje timme. Det är som att jag och tiden befinner oss i olika omloppsbanor för tillfället. Där jag förgäves försöker att komma i kapp med tiden. Samtidigt som jag inte orkar lyfta mina fötter.
tisdag 31 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Kloka ord
”For those of us who manage somehow to cope with our mortality. The very meaninglessness of life forces man to create her own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, she sees death and pain everywhere about her, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But if she’s reasonably strong — and lucky — she can emerge from the twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of her awareness of the meaninglessness of life, she can forge a fresh sense of purpose and affirmation. She may not recapture the same pure sense of wonder she was born with, but she can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”
Stanley Kubrick
onsdag 18 januari 2012
Det går inge bra nu...
Ibland är det svårt att veta hur personlig man får lov att vara på en blogg. Jag skulle egentligen bara vilja skrika ut till alla vad som har hänt, men det skulle inte ändra någonting. Nej nu får jag sluta klämma in en massa TAW- låttitlar i texten.
Jag har varit med om något fruktansvärt. Det står till och med om det i tidningen. Jag kanske redan sagt för mycket nu. Men så är det. Så jag kommer nog inte att skriva här på ett tag.
Jag har varit med om något fruktansvärt. Det står till och med om det i tidningen. Jag kanske redan sagt för mycket nu. Men så är det. Så jag kommer nog inte att skriva här på ett tag.
lördag 14 januari 2012
Nu packar jag väskan
och tar tåget tidigt imorgon mot nya äventyr.
Förhoppningsvis kommer Tomas och möter mig på perrongen.
Ps. Egentligen tar jag bussen. Men jag hoppas på det sistnämnda iallafall.
Förhoppningsvis kommer Tomas och möter mig på perrongen.
Ps. Egentligen tar jag bussen. Men jag hoppas på det sistnämnda iallafall.
lördag 7 januari 2012
Inatt drömde jag
att jag var i USA. Jag tror att jag befann mig där Dante's Peak spelades in. Jag vet i och för sig inte varför jag tror det. Men det kändes som det vill jag minnas. Jag kommer dock inte ihåg om Pierce Brosnan trippade förbi något i drömmen. Det var iallafall en massa berg runtomkring i byn jag vistades i. En by som såg ut som en väldigt civiliserad sådan. Det kändes nästan som att jag var i en stor stad fast ändå inte.
Jag stod och tittade ut igenom köksfönstret i huset som jag helt plötsligt befann mig i. Jag stod där med ett glas i min hand som jag torkade med en diskhandduk. Utanför, på trottoaren gick det förbi en massa människor. De gick på ett led. Med två kvinnor i täten. De två kvinnorna hade kortklippt mörkbrunt hår, på precis samma sätt. De hade även två likadana röd-blårutiga flanellskjortor på sig. Den ena utav kvinnorna hade dragit upp skjortan, så att brösten syntes väldigt tydligt. Märkligt, tänkte jag när jag stod där och torkade glaset med rörelser som gick av sig själva. Varför går hon sådär?
De andra människorna som gick bakom de två kvinnorna minns jag inte riktigt hur de såg ut. Men något jag minns är att de alla hade samma håglösa och likgiltiga ansiktsuttryck.
Jag blev så nyfiken på denna grupp av människor att jag glömde vad jag höll på med. Glaset gled ur min hand och landade med ett kras på golvet. Jag klev över de tusen skärvorna på golvet och gick ut genom köksdörren i bara strumplästen. Jag tittade efter den besynnerliga gruppen av människor som just passerat. Jag ställde mig mitt på gatan och tittade åt bägge hållen. Men de var borta. De fanns inte att skåda någonstans. Hur kunde de försvinna så snabbt, undrade jag i mitt frustrerade sinne. Just när jag tänkt tanken så fick jag syn på en olåst cykel i den öppna garageporten. Jag gick med beslutsamma steg mot cykeln och hoppade upp på den. Och började att trampa. Det gick riktigt trögt till en början, men min nyfikenhet gjorde det lite lättare. Och rätt som det var så svischade jag förbi träd, hus, parker och barn i en väldig fart. I slutet av kvarteret fick jag syn på tyget av den röd-blårutiga flanellskjortan. Jag gjorde en häftig inbromsning och tittade upp. Det fladdrade i vinden, likt en flagga. Tyget satt uppe i ett högt träd på en gård. Men kvinnorna syntes inte till någonstans, inte de andra heller.
Jag bestämde mig, trots min starka vilja att finna dem, för att ge upp jakten och cykla tillbaka igen. Men inte hem utan nedför de långa backarna som aldrig tar slut. Jag åkte nedför dem i en våldsam fart och kände mig så otroligt fri. Mitt i denna enastående frihetskänsla så började en röst att prata. Om det var inne i mitt huvud eller i atmosfären runtomkring kan jag inte riktigt avgöra såhär i efterhand. Men rösten kändes väldigt bekant. Den var självsäker, rapp och levererade snabbtänkta och träffsäkra kommentarer. Den pratade om någon revolution. En revolution som jag tror att jag har hört om förut men som jag tyvärr inte minns nu.
Jag stod och tittade ut igenom köksfönstret i huset som jag helt plötsligt befann mig i. Jag stod där med ett glas i min hand som jag torkade med en diskhandduk. Utanför, på trottoaren gick det förbi en massa människor. De gick på ett led. Med två kvinnor i täten. De två kvinnorna hade kortklippt mörkbrunt hår, på precis samma sätt. De hade även två likadana röd-blårutiga flanellskjortor på sig. Den ena utav kvinnorna hade dragit upp skjortan, så att brösten syntes väldigt tydligt. Märkligt, tänkte jag när jag stod där och torkade glaset med rörelser som gick av sig själva. Varför går hon sådär?
De andra människorna som gick bakom de två kvinnorna minns jag inte riktigt hur de såg ut. Men något jag minns är att de alla hade samma håglösa och likgiltiga ansiktsuttryck.
Jag blev så nyfiken på denna grupp av människor att jag glömde vad jag höll på med. Glaset gled ur min hand och landade med ett kras på golvet. Jag klev över de tusen skärvorna på golvet och gick ut genom köksdörren i bara strumplästen. Jag tittade efter den besynnerliga gruppen av människor som just passerat. Jag ställde mig mitt på gatan och tittade åt bägge hållen. Men de var borta. De fanns inte att skåda någonstans. Hur kunde de försvinna så snabbt, undrade jag i mitt frustrerade sinne. Just när jag tänkt tanken så fick jag syn på en olåst cykel i den öppna garageporten. Jag gick med beslutsamma steg mot cykeln och hoppade upp på den. Och började att trampa. Det gick riktigt trögt till en början, men min nyfikenhet gjorde det lite lättare. Och rätt som det var så svischade jag förbi träd, hus, parker och barn i en väldig fart. I slutet av kvarteret fick jag syn på tyget av den röd-blårutiga flanellskjortan. Jag gjorde en häftig inbromsning och tittade upp. Det fladdrade i vinden, likt en flagga. Tyget satt uppe i ett högt träd på en gård. Men kvinnorna syntes inte till någonstans, inte de andra heller.
Jag bestämde mig, trots min starka vilja att finna dem, för att ge upp jakten och cykla tillbaka igen. Men inte hem utan nedför de långa backarna som aldrig tar slut. Jag åkte nedför dem i en våldsam fart och kände mig så otroligt fri. Mitt i denna enastående frihetskänsla så började en röst att prata. Om det var inne i mitt huvud eller i atmosfären runtomkring kan jag inte riktigt avgöra såhär i efterhand. Men rösten kändes väldigt bekant. Den var självsäker, rapp och levererade snabbtänkta och träffsäkra kommentarer. Den pratade om någon revolution. En revolution som jag tror att jag har hört om förut men som jag tyvärr inte minns nu.
Jag brukar ju nästan aldrig lägga upp bilder på mig här
Lägg märke till glimten i ena ögat.
fredag 6 januari 2012
Jag har blivit lite musikskadad tror jag?
När jag lyssnade till introt i Just a boy med Angus & Julia Stone för några dagar sedan så började min hjärna genast att jobba. Den påminner om en annan låt. Men vilken. Åh, jag måste komma på det! Annars blir jag galen! Aaaaah! Och så efter en hög och långdragen aktivitet i hjärnan så kommer hjärnan (och jag) tillslut på det. Men det måste ju vara Sophie Zelmani's Happier man. Jojomensan. Det var precis den jag tänkte på. Kanske inte slående likt. Men introna till båda låtarna är ganska lika tycker jag.
Och såhär håller jag på titt som tätt när jag hör en låt som jag tycker påminner om något annat jag hört tidigare. Nu senast Summer skin med Death Cab for Cutie som jag tyckte var ruggigt lik en annan låt. Det är verkligen inte en lätt sak att komma på vilken låt det är ska jag säga er. Men den här gången klarade jag det på bara några minuter. Ja men det är ju Tomas Andersson Wij – Enklare än så som den får mig att tänka på. Känslan som uppstår när jag nailar det är verkligen så grymt skön, nästintill obeskrivbar.
Ni som lyssnar på dessa låtar och jämför kanske inte alls håller med mig. Men jag tänker att det kan vara vad låtarna betyder för mig och känslan i dem, (men även en hel del soundet också) som gör att jag förknippar dem med varann.
Håller ni också på såhär? Eller är det bara jag?
Och såhär håller jag på titt som tätt när jag hör en låt som jag tycker påminner om något annat jag hört tidigare. Nu senast Summer skin med Death Cab for Cutie som jag tyckte var ruggigt lik en annan låt. Det är verkligen inte en lätt sak att komma på vilken låt det är ska jag säga er. Men den här gången klarade jag det på bara några minuter. Ja men det är ju Tomas Andersson Wij – Enklare än så som den får mig att tänka på. Känslan som uppstår när jag nailar det är verkligen så grymt skön, nästintill obeskrivbar.
Ni som lyssnar på dessa låtar och jämför kanske inte alls håller med mig. Men jag tänker att det kan vara vad låtarna betyder för mig och känslan i dem, (men även en hel del soundet också) som gör att jag förknippar dem med varann.
Håller ni också på såhär? Eller är det bara jag?
Tips?
1.) Någon som har tips på bra, intressanta, annorlunda och läsvärda bloggar?
2.) Och sidor på nätet med fin konst i form av affischer som man kan knappa hem?
Hej från soffan!
Här sitter jag en fredagskväll som denna, alldeles allena och håller på att spricka. Men det gör inget. Det förstnämnda gör inget alltså. Men det sistnämnda känns väl en aningens jobbigt och gör något då kan man kanske säga (?). Har blivit serverad hembakad pizza av syster och 1 glas cola till det (så det är därför jag håller på att spricka). Jag har lite hemskt nog blivit lite småberoende av cola. Eller nej, det har jag inte. Men jag kan längta lite efter ett glas cola ibland. Absolut inte varje dag dock. Hursomhelst så har denna fredag varit en väldigt stillsam dag. Men jag har faktiskt gjort lite nytta också, så jag har alltså inte bara legat i soffan och jäst. En dag går så otroligt fort. Trots att jag inte fyllt denna dag med något jättevettigt så har den bara svischat förbi. Märkligt. Ja om ni nu vill veta vad jag har sysselsatt mig med idag så ska ni få veta det. Jag har tvättat och strykt mina nya fina indiska gardiner, ätit lite bacon och ägg till brunch, slösurfat runt på lite bloggar och SvD.
När man är inne på fb och skådar sina lite mer medvetna och kulturella vänners statusuppdateringar som handlar om något politiskt eller liknande så känner jag att jag inte vill vara sämre. Jag har därför börjat, nej inte därför, men jag har blivit inspirerad till att kolla in lite mer intelektuella sidor på nätet pågrund av detta (blev väl kanske inte det precis just idag, det har smygit sig på kan man säga). Detta har även att göra med att jag inte har någon tv (så nej jag betalar inte tv-licens, om radiotjänst nu läser detta så vet ni hur läget är) så jag hänger liksom inte riktigt med i vad som händer där ute i världen. Så min portal till resten av världen tänker jag ska få bli DN eller SvD. DN gillar jag faktiskt riktigt skarpt. Päronen prenumerar på den på helgerna. Den är egentligen roligare att läsa i tidningsform. Men hallå förresten, syster ska ju få en prenumeration. Prima. Så räddningen är nära kan man säga. En annan portal till verkligheten, eller till världen är ju p3. Lyssnar mer eller mindre på den fantastiska radiokanalen varje dag.
Ja så nu vet ni, efter att ha läst detta, den nakna och ointresanta sanningen om mig.
När man är inne på fb och skådar sina lite mer medvetna och kulturella vänners statusuppdateringar som handlar om något politiskt eller liknande så känner jag att jag inte vill vara sämre. Jag har därför börjat, nej inte därför, men jag har blivit inspirerad till att kolla in lite mer intelektuella sidor på nätet pågrund av detta (blev väl kanske inte det precis just idag, det har smygit sig på kan man säga). Detta har även att göra med att jag inte har någon tv (så nej jag betalar inte tv-licens, om radiotjänst nu läser detta så vet ni hur läget är) så jag hänger liksom inte riktigt med i vad som händer där ute i världen. Så min portal till resten av världen tänker jag ska få bli DN eller SvD. DN gillar jag faktiskt riktigt skarpt. Päronen prenumerar på den på helgerna. Den är egentligen roligare att läsa i tidningsform. Men hallå förresten, syster ska ju få en prenumeration. Prima. Så räddningen är nära kan man säga. En annan portal till verkligheten, eller till världen är ju p3. Lyssnar mer eller mindre på den fantastiska radiokanalen varje dag.
Ja så nu vet ni, efter att ha läst detta, den nakna och ointresanta sanningen om mig.
Kollade in på sr.se
igår och lyssnade på Jonathan Johansson i musikguiden i p3. Inspirerande!
Fastnade bland annat för den här låten.
Musikguiden är bra skit!*
*Tänkte att ni skulle få veta det ifall ni inte redan visste det.
Fastnade bland annat för den här låten.
Musikguiden är bra skit!*
*Tänkte att ni skulle få veta det ifall ni inte redan visste det.
Igårkväll
slog jag en signal till min kära mormor. Som tyvärr bor alldeles för långt bort. Uppe i norr.
Hon är så söt min mormor. Å vad jag gillar att höra hennes breda norrländska! Och hennes sätt att prata på. Hon är verkligen så skönt rak och rar på samma gång. 90 bast dessutom. Så grymt mycket erfarenhet och klokhet hon måste sitta på. Jag skulle gissa att jag bara fått veta en bråkdel av allt hon har inom sig. Alla historier, tankar och känslor som hon burit med sig under åren och som hon fortfarande bär med sig. Hon är nämligen lite sparsam med att dela med sig, speciellt när det kommer till de där fantastiska historierna från förr som man så väldigt gärna vill höra. När jag tänker efter så är det verkligen så mycket jag vill veta om min mormor. Jag vill veta hur hon tänkte då, hur hon var, vilka drömmar hon hade och hur det kändes att leva på den tiden. Jag vill veta mer om den första kärleken och om hon verkligen var kär i den mannen som hon sedan kom att dela sitt liv med. Jag skulle typ kunna ge bort hela mitt sparkonto för att få läsa hennes dagböcker från förr. Eller för att få henne att berätta allt.
En känsla av vemod sköljer över mig ikväll efter samtalet med mormor. Jag känner vemod över livet som går för fort. Och vemod över att vi bara har varandra till låns. Under en obestämd tid. Vi vet aldrig när någon som vi håller kär kommer att tas ifrån oss. Tar vi verkligen tillvara på varandra tillräckligt?
Ovissheten om morgondagen är svår. Och det är svårt att leva livet fullt ut i ovissheten.
Men samtidigt så är ovissheten om morgondagen ändå rätt tacksam. För om vi hade vetat redan nu hur sagan ska sluta, hur mycket hade vi då levt ut våra liv?
Livet är komplext. Underbart och svårt. Vackert och vemodigt. Begripligt och obegripligt.
Jag vill dock tro att det finns ett större perspektiv mitt i denna komplexitet. En större mening med allt i någon annan slags dimension. Jag vill våga tro att det finns någon som har koll på allt det där som vi inte har koll på. Och så vill jag gärna tro att vi kommer att ses igen när tiden blivit inne för oss att lämna detta jordeliv.
Hon är så söt min mormor. Å vad jag gillar att höra hennes breda norrländska! Och hennes sätt att prata på. Hon är verkligen så skönt rak och rar på samma gång. 90 bast dessutom. Så grymt mycket erfarenhet och klokhet hon måste sitta på. Jag skulle gissa att jag bara fått veta en bråkdel av allt hon har inom sig. Alla historier, tankar och känslor som hon burit med sig under åren och som hon fortfarande bär med sig. Hon är nämligen lite sparsam med att dela med sig, speciellt när det kommer till de där fantastiska historierna från förr som man så väldigt gärna vill höra. När jag tänker efter så är det verkligen så mycket jag vill veta om min mormor. Jag vill veta hur hon tänkte då, hur hon var, vilka drömmar hon hade och hur det kändes att leva på den tiden. Jag vill veta mer om den första kärleken och om hon verkligen var kär i den mannen som hon sedan kom att dela sitt liv med. Jag skulle typ kunna ge bort hela mitt sparkonto för att få läsa hennes dagböcker från förr. Eller för att få henne att berätta allt.
En känsla av vemod sköljer över mig ikväll efter samtalet med mormor. Jag känner vemod över livet som går för fort. Och vemod över att vi bara har varandra till låns. Under en obestämd tid. Vi vet aldrig när någon som vi håller kär kommer att tas ifrån oss. Tar vi verkligen tillvara på varandra tillräckligt?
Ovissheten om morgondagen är svår. Och det är svårt att leva livet fullt ut i ovissheten.
Men samtidigt så är ovissheten om morgondagen ändå rätt tacksam. För om vi hade vetat redan nu hur sagan ska sluta, hur mycket hade vi då levt ut våra liv?
Livet är komplext. Underbart och svårt. Vackert och vemodigt. Begripligt och obegripligt.
Jag vill dock tro att det finns ett större perspektiv mitt i denna komplexitet. En större mening med allt i någon annan slags dimension. Jag vill våga tro att det finns någon som har koll på allt det där som vi inte har koll på. Och så vill jag gärna tro att vi kommer att ses igen när tiden blivit inne för oss att lämna detta jordeliv.
torsdag 5 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
Är inte detta underbart så säg?
Jag känner mig faktiskt lite som Tommy nu. Tack vare att tentaskiten är gjord och att jag nu har flera veckors ledighet framför mig. Utan något dåligt samvete! Jeeeey!!
Ps. Någon dag ska jag komma på hur man gör rutan större.
Ps.2. Idag kom jag på det.
tisdag 3 januari 2012
Känner att lifvet så sakteligen börjar att återvända till mig
trots att jag känner mig lite som en sleten fyrbarnsmor i nuläget. Tanken slår mig genast, om jag känner mig som en sådan redan nu, hur ska det då inte kännas när jag väl har de där fyra kidsen vid min barm?! Åh, haha, hemska tanke. Nej, jag har absolut inga drömmar om att skaffa 4 kids. 1 skulle väl räcka. Om ens det. Men jag vill ju samtidigt inte bli den där ensamma kattKerstin heller. Eller kattElsa. Det är verkligen framtidens skräckscenario. Ingen karl och inga barn. Bara en massa katter. Precis överallt. Huvva.
Nej vad jag ville komma fram till i detta lilla inlägg var att jag ska fira med bio ikväll. För att the motherf*******k**tenta är över! Vad det blir för film får en se.
Nej vad jag ville komma fram till i detta lilla inlägg var att jag ska fira med bio ikväll. För att the motherf*******k**tenta är över! Vad det blir för film får en se.
måndag 2 januari 2012
Jag gillar att
titta in på flickr ibland och titta på andras bilder. Det finns så många grymma fotografer. Blir så himla impad! Skulle också vilja ha den där inspirationen till att iscensätta olika spännande miljöer. Eller ha förmågan att kunna knäppa en massa bilder i rätt ögonblick och fånga känslan i de där spännande miljöerna som redan existerar.
Ok, träning ger färdighet. Och inspirationen är en färskvara.
Men hur kommer man till exempel på detta? Så sjukt genialiskt och intressant.
Ok, träning ger färdighet. Och inspirationen är en färskvara.
Men hur kommer man till exempel på detta? Så sjukt genialiskt och intressant.
Lyssnar på p3
och hör låten sometimes I get a good feeling. Jag har alltid trott att de sjunger; oh, oh sometimes, I get a good feeling, yeah, I get a good feeling that I never never never never had been born, no no I get a good feeling, yeah.
Men de sjunger ju såklart had before. Poletten trillade ner för några dagar sedan. Och när den gjorde det så kändes låten så himla mycket mer logisk än vad den gjorde innan. Hehe.
Men de sjunger ju såklart had before. Poletten trillade ner för några dagar sedan. Och när den gjorde det så kändes låten så himla mycket mer logisk än vad den gjorde innan. Hehe.
Opererat tån och genomskinliga strumpbyxor
är tydligen de sökord på google som fått flest människor att hitta hit. Haha. Nej skoja. Men en del har hittat hit tack vare dem. Kul! Välkomna.
Nej, alltså ni får inte tro att jag har några ambitioner om att bli en stor bloggare. Skulle verkligen inte vilja att ALLA kände till min blogg. Men det är ju kul om några tittar in här någon gång ibland. Och lämnar en liten kommentar. För det är faktiskt väldigt uppskattat med det sistnämnda!
Nej, alltså ni får inte tro att jag har några ambitioner om att bli en stor bloggare. Skulle verkligen inte vilja att ALLA kände till min blogg. Men det är ju kul om några tittar in här någon gång ibland. Och lämnar en liten kommentar. För det är faktiskt väldigt uppskattat med det sistnämnda!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)