Inatt drömde jag

att jag var i USA. Jag tror att jag befann mig där Dante's Peak spelades in. Jag vet i och för sig inte varför jag tror det. Men det kändes som det vill jag minnas. Jag kommer dock inte ihåg om Pierce Brosnan trippade förbi något i drömmen. Det var iallafall en massa berg runtomkring i byn jag vistades i. En by som såg ut som en väldigt civiliserad sådan. Det kändes nästan som att jag var i en stor stad fast ändå inte.

Jag stod och tittade ut igenom köksfönstret i huset som jag helt plötsligt befann mig i. Jag stod där med ett glas i min hand som jag torkade med en diskhandduk. Utanför, på trottoaren gick det förbi en massa människor. De gick på ett led. Med två kvinnor i täten. De två kvinnorna hade kortklippt mörkbrunt hår, på precis samma sätt. De hade även två likadana röd-blårutiga flanellskjortor på sig. Den ena utav kvinnorna hade dragit upp skjortan, så att brösten syntes väldigt tydligt. Märkligt, tänkte jag när jag stod där och torkade glaset med rörelser som gick av sig själva. Varför går hon sådär?
De andra människorna som gick bakom de två kvinnorna minns jag inte riktigt hur de såg ut. Men något jag minns är att de alla hade samma håglösa och likgiltiga ansiktsuttryck.
Jag blev så nyfiken på denna grupp av människor att jag glömde vad jag höll på med. Glaset gled ur min hand och landade med ett kras på golvet. Jag klev över de tusen skärvorna på golvet och gick ut genom köksdörren i bara strumplästen. Jag tittade efter den besynnerliga gruppen av människor som just passerat. Jag ställde mig mitt på gatan och tittade åt bägge hållen. Men de var borta. De fanns inte att skåda någonstans. Hur kunde de försvinna så snabbt, undrade jag i mitt frustrerade sinne. Just när jag tänkt tanken så fick jag syn på en olåst cykel i den öppna garageporten. Jag gick med beslutsamma steg mot cykeln och hoppade upp på den. Och började att trampa. Det gick riktigt trögt till en början, men min nyfikenhet gjorde det lite lättare. Och rätt som det var så svischade jag förbi träd, hus, parker och barn i en väldig fart. I slutet av kvarteret fick jag syn på tyget av den röd-blårutiga flanellskjortan. Jag gjorde en häftig inbromsning och tittade upp. Det fladdrade i vinden, likt en flagga. Tyget satt uppe i ett högt träd på en gård. Men kvinnorna syntes inte till någonstans, inte de andra heller.
Jag bestämde mig, trots min starka vilja att finna dem, för att ge upp jakten och cykla tillbaka igen. Men inte hem utan nedför de långa backarna som aldrig tar slut. Jag åkte nedför dem i en våldsam fart och kände mig så otroligt fri. Mitt i denna enastående frihetskänsla så började en röst att prata. Om det var inne i mitt huvud eller i atmosfären runtomkring kan jag inte riktigt avgöra såhär i efterhand. Men rösten kändes väldigt bekant. Den var självsäker, rapp och levererade snabbtänkta och träffsäkra kommentarer. Den pratade om någon revolution. En revolution som jag tror att jag har hört om förut men som jag tyvärr inte minns nu.