Timvisarna snurrar i en obehagligt snabb takt. En timme känns som en minut. Och ute blir det mörkt igen.
Mörkret har aldrig känts så påtagligt som det gör just nu.
Skulle önska att tiden kunde stå stilla. Fast ändå inte. Vill egentligen att tiden ska gå fort. Vill bort från detta. Vill till ljusare, varmare och enklare dagar.
Men jag hinner inte med. Jag hinner inte med alla tusen saker som läggs på hög för varje timme. Det är som att jag och tiden befinner oss i olika omloppsbanor för tillfället. Där jag förgäves försöker att komma i kapp med tiden. Samtidigt som jag inte orkar lyfta mina fötter.
Vännen, ta en sak i taget (klyschigt men sant) och skjut inte upp saker, då blir det faktiskt värre.
SvaraRaderaDu är en stark person. Ibland kan man känna sig som en vissen blomma, men det gör ingenting, det går över och alla är vi där ibland. Du är aldrig ensam. Många varma kramar till underbara Elsa från mig :)
Söto, tack för dina fina ord. Kramar
SvaraRaderaPs. Skridskor någon dag nästa vecka?
Ja, men jättegärna! :)
SvaraRadera:) Söndag?
SvaraRadera