Om kvällarna

känner jag ett lugn. Allt känns på något sätt så himla möjligt. Imorgon, då ska jag börja sporta. Då ska jag höra av mig till den där jag inte hört av mig till på länge, jag ska städa, jag ska börja fota på riktigt, jag ska framkalla bilder, jag ska.. och så vill jag börja pyssla med keramik, jag vill börja spela piano.. hälsa på grannen, fråga om lektioner.
Och så ska jag ta tag i allt det där andra som jag skjutit på så länge...

Men sen så kommer morgonen, och då är allt det där som bortblåst.. tills det blir kväll igen.. då kommer tankarna smygandes igen.

Måste börja jobba på nåt nytt sätt, en ny strategi. Men det tar ju 2 veckor tills man fått in nya vanor säger de ju, 2 veckor only. Hörde även någonstans, på p3 troligen, att om man inte tvättar håret på 1 månad, så börjar håret tvätta sig själv. Bara tanken på 1 månad med fett hår känns ju olidlig.. medan 2 veckor av ihärdigt upprepande av något, inte känns lika olidligt? Så med det i perspektivet är det ju bara att köra!

Var i

Karlskrona i helgen. Det var riktigt fint!
Middag, solig, blåsig promenad, fotande, fika, fina samtal, middag igen, efterrättelse, utgång, lång sovmorgon, glass i solen, tågresa hem igen.

Träffade förresten R på tåget ner dit. Otippat, men trevligt. Pratade om livets mysterier.