Det är inte lätt att va på topp jämt

Jag har

ett fågelbo utanför mitt fönster och en otrevlig ovana att peta ut små kråkor ur näsan. Nästan hela dagen lång hör jag de små liven kvittra för livet. Mellan varven dyker den efterlängtade fågelmamman upp med en liten mask eller något annat och kvittret upphör för en stund, för att sedan börja när fågelmamman lämnar boet igen. Jag har försökt att sträcka ut huvudet för att få skåda de säkerligen halvnakna och halvfula små ungarna, men utan någon succé. Ligger nu på min bäddade säng med indiskt överkast och tar mig en lur samtidigt som sommarbrisen och fågelkvittret sipprar in genom fönsterspringan och fyller mitt vardagsrum. Det är sommar.

Tänk om livet vore lite mer som en rävs.

Lite såhär

känner jag inför den m*****f******k**-tentan som väntar imorgon! Noll motivation verkligen! Orkar inte sätta mig in i allt vad aktionspotentialer och citronsyracyklar heter (igen)! F**K!!!!!!!!

Ok, på allmän begäran.

Här kommer en satusuppdatering från de veckor som har varit sedan sist jag skrev. Eller nej det känner jag inte alls för känner jag nu. Sitter i min soffa. Och är en aningens rastlös. Jag vill dega men har inte tålamod till det. Jag bara måste ut och göra saker! Så känns det typ hela tiden, iallafall den senaste tiden. Jag har pluggat så in i nordens mycket och har varit ganska asocial stundtals. Men nu så känner jag att det får vara nog. Tyvärr så överenstämmer inte min känsla med verkligheten då det återstår 2 feta tentor innan skolan är slut. Men jag orkar inte mer, skriker rösten inom mig. Fast att jag egentligen vet att jag gör det. Den ena tentan är en spärrtenta. I och för sig har jag en chans till på mig innan det verkligen gäller på riktigt. Och det är väl just det som får mig att inte ta tag i det på riktigt. Den andra är en tenta på hela kursen. Behöver jag skriva hjälp här?

Jag drömmer om att åka bort. Bort, bort till något nytt. Åka till något nytt med någon. Denne någon skulle kunna vara vem som helst i princip, som jag tycker om och som jag känner mig trygg med. Någon som jag kan vara mig själv med till 100 procent. Utan att denne någon avskräcks eller blir uttråkad på något vis.
Sedan så drömmer jag om att bo tillsammans med fler i höst. Kollektivliv är något jag hemskt gärna skulle vilja testa på. Det är inte jätteskoj att bo själv. Men som tur är så bor systeryster med mig nu till i höst. Om jag blir kvar vill säga. Är en aningens sugen på att dra till Uppsala och börja på ny kula. Tror jag. Detta velande och denna ovisshet är väl något som hör åldern till antar jag. Men man får väl passa på att njuta medan man kan hatta fram och tillbaka? Eller. Det kan man ju göra sen också. Att njuta av rastlösheten, viljan att flytta och inte vara kvar på samma ställe kanske dock kan vara svårt. Även om det är det man borde göra. Jag menar man borde ju njuta av den tid man befinner sig i, om det inte är en sorglig period, eftersom den aldrig kommer tillbaka.

Jag längtar samtidigt efter att känna att här kan jag stanna ett tag. Här vill jag bo in mig och skapa ett intressant liv med fina vänner runtomkring och kanske en livskamrat också. Men var är frågan.

Samtidigt som jag skriver detta lyssnar jag på kronologen med Frida Hyvönen. "Min röst är lite ljusare och mindre levd" säger hon när hon precis lyssnat på I drive my friend, väldigt vackert sagt tycker jag.
Hon säger även att musik är kulturellt accepterat som andligt. Vibrationer och ljud som lyfter våra själar på något vis. Det är oförklarligt.

When she comes to see me

There's a nightingale in an oak tree 
and he's singing for me - 
when she comes to see me 
when she comes around 
and that gentle breeze in them summery fields 
plays the sweetest melody - 
when she comes to see me 
when she comes around 
with fireflies and cikadas 
ain't that a scenery - 
when she comes to see me 
when she comes around 
Ain't nothing else makes me feel this way 
Nothing else make me feel this way 
She's dressed in satin 
she's draped in lace 
She's singing fortunes from a far-off place - 
when she comes to see me 
when she comes around 
There's a buggy in the driveway 
there's a shiny black mare 
There's a tension that's electric, filling up the air - 
when she comes to see me 
when she comes around 
Ain't nothing else makes me feel this way 
Nothing else makes me feel this way


Daniel Lemma – When she comes to see me

Pepp som tusan

på att komma igång med träningen nu. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men nu har jag softat alldeles för länge så att det nästan blivit jobbigt. Här kommer en peppande låt ---> Foster The People – Pumped Up Kicks. Något att ha i öronen kanske när man svettas?

Det som fått upp min pepp är -hör och häpna- en medelålders snubbe på friskis och svettis (!). Var på ett pass idag och han hade verkligen sådana fantastiska rörelser för sig som man blev helt lycklig av att härma. Musiken till var inte dum den heller. Ja jag kommer nog med största sannolikhet fortsätta att gå på hans pass. Jihooo!

Det var då

själva f*n att jag aldrig kan komma i säng före 24.00! Vad är problemet?

Hittade detta i mitt utkast:

Man önskar ju när någon ska ta efter en att skorna är för stora för att fyllas ut.

För dem av oss som lyckas på något sätt att klara av vår dödlighet

"Själva meningslösheten i livet tvingar människan att skapa sin egen mening. Som barn börjar hon livet med en obefläckad känsla av förundran, en förmåga att uppleva total glädje över något så enkelt som grönskan av ett löv, men när hon blir äldre börjar medvetenheten om död och förruttnelse att inkräkta på hennes medvetande och subtilt urholka hennes livsglädje, idealism- och hennes antagande om odödlighet. Allt eftersom hon mognar, ser hon död och smärta överallt omkring henne och börjar förlora tron på den ultimata godheten i människan. Men om hon är någorlunda stark- och har tur- så kan hon ta sig ur skymningen av själen i en återfödelse i livets elan. Både på grund av och trots sin medvetenhet om meningslösheten i livet, kan hon skapa en ny känsla av mening och bekräftelse. Hon kan inte återta samma rena känsla av förundran hon föddes med, men hon kan forma något betydligt mer bestående och upprätthållande.
Det mest skrämmande faktum med universum är inte att det är fientligt utan att det är likgiltigt. Men om vi kan komma till rätta med denna likgiltighet och acceptera livets utmaningar inom gränserna för döden- så pass föränderlig som en människa möjligtvis kan göra dem- kan vår existens som art ha en genuin mening och självförverkligande. Men det stora mörkret måste vi förse med våra egna ljus."

Godmorgon!

Säger jag som steg upp 12.07. Ibland är det bara så himla gött att ligga och dra sig i sängen hela fm. Nu tänkte jag sätta mig på cykeln och ta en sväng till HC i det soliga vädret.

En fin söndag önskar jag er!

Bjuder på 2 hunkiga pics en kväll som denna.

Hoppas ni inte mindar ;). 

Tjenis!

Idag har jag varit te Nyköping och firat en brud som fyller 25 bast. Det blev en massa bakverk och tårtor. Varav tårtbuffé kom på tal. Lovade att ta reda på var man kan tårtbufféa. Så jag tänkte länka dit nu: 
1.) Tårt/kakbuffé i Taxingeslott i Sthlm. Verkar vara helt sagolikt. 
2.) Dessértbuffé på Berns i Sthlm. Fromager, bakelser, pannacottas och handrullade praliner mm.
3.) Stubbegården i Vadstena hade jag gärna velat åka till. Men dessvärre har de stängt för all framtid?
4.) Dessertbuffé efter att man fått käka lunch i Götelaborg.
5.) Kak och tårtbuffé samt loppis. Lite oklart var. Men Enköping kanske? Inte så ofta man får vägarna förbi där. Men det verkar dock vara ett mysigt ställe.

Biodynga

Dödstrött lyckas skriva ett litet inlägg.

Bilden är inget montage. 

Här ligger jag i min säng och är dödstrött. Känns som att jag inte har några krafter kvar över huvudtaget. Trots mina ringa år. 
Gick upp kl. 06.45 i morse och har idag avverkat min allra sista dag på praktiken. Så där kan vi nog ha anledningen till min totala avsaknad av energi? Tidiga mornar är verkligen inte min cup of tea. Och kommer nog heller aldrig att bli. Enda trösten som finns att tillta när jag kliver upp på morgonen är att jag får gå och lägga mig sen när jag kommer hem. 
Är för övrigt ensam hemma nu. Päronen har dragit till Kalmar för att hälsa på syster och G och de nykläckta kycklingarna. Jag hade tänkt mig en powerwalk i kvällsolen efter deras avfärd med mina gåstavar som enda sällskap. Men jag tror att jag får drömma om det istället.

Nu är jag uppe i 201 inlägg.

Inte så illa pinkat va? 180 publicerade med denna. Och 21 inlägg som fortfarande ligger kvar i utkastkorgen. Kanske att jag skulle ta och publicera dem också? Det kan ju bli lite spännande att hitta dem här i bloggen. Eller så får jag länka till dem.

Den 9:e april 2011 började jag att blogga här. Så med tanke på det så kanske inte 201 inlägg är så jätteimponerande slår det mig nu.

Synd att jag inte tänkte på att den 9:e april 2012 var en speciell dag. För då hade jag minsann firat att jag hållt denna blogg levande under ett helt år. När jag blickar i mina almanackor så är det helt blankt på denna dag. Undrar mig nästan gråhårig över vad jag kan ha gjort den dagen? Men det lär jag väl aldrig få veta nu. Så jag tänker trösta mig med dessa ord; gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper herren.

Tack och godnatt.


(5/5-12) Så sjukt lamt inlägg när jag läser det såhär en dag senare. Haha.

Ibland blir det lite mycket musiktips här kanske

men det kan inte hjälpas. För när jag halkar in på gamla som nya låtar som jag berörs av på något sätt, så känner jag att jag bara måste dela de med er. Så här kommer ännu ett musiktips. Anna von 

Hausswolff, above all.

 ..

Bild lånad från http://www.annavonhausswolff.com/

Lite smått hysteriskt, hehe.

För övrigt så kommer detta band till urkult i augusti. Kan hända att jag också dyker upp?