För dem av oss som lyckas på något sätt att klara av vår dödlighet

"Själva meningslösheten i livet tvingar människan att skapa sin egen mening. Som barn börjar hon livet med en obefläckad känsla av förundran, en förmåga att uppleva total glädje över något så enkelt som grönskan av ett löv, men när hon blir äldre börjar medvetenheten om död och förruttnelse att inkräkta på hennes medvetande och subtilt urholka hennes livsglädje, idealism- och hennes antagande om odödlighet. Allt eftersom hon mognar, ser hon död och smärta överallt omkring henne och börjar förlora tron på den ultimata godheten i människan. Men om hon är någorlunda stark- och har tur- så kan hon ta sig ur skymningen av själen i en återfödelse i livets elan. Både på grund av och trots sin medvetenhet om meningslösheten i livet, kan hon skapa en ny känsla av mening och bekräftelse. Hon kan inte återta samma rena känsla av förundran hon föddes med, men hon kan forma något betydligt mer bestående och upprätthållande.
Det mest skrämmande faktum med universum är inte att det är fientligt utan att det är likgiltigt. Men om vi kan komma till rätta med denna likgiltighet och acceptera livets utmaningar inom gränserna för döden- så pass föränderlig som en människa möjligtvis kan göra dem- kan vår existens som art ha en genuin mening och självförverkligande. Men det stora mörkret måste vi förse med våra egna ljus."