Igårkväll

slog jag en signal till min kära mormor. Som tyvärr bor alldeles för långt bort. Uppe i norr.
Hon är så söt min mormor. Å vad jag gillar att höra hennes breda norrländska! Och hennes sätt att prata på. Hon är verkligen så skönt rak och rar på samma gång. 90 bast dessutom. Så grymt mycket erfarenhet och klokhet hon måste sitta på. Jag skulle gissa att jag bara fått veta en bråkdel av allt hon har inom sig. Alla historier, tankar och känslor som hon burit med sig under åren och som hon fortfarande bär med sig. Hon är nämligen lite sparsam med att dela med sig, speciellt när det kommer till de där fantastiska historierna från förr som man så väldigt gärna vill höra. När jag tänker efter så är det verkligen så mycket jag vill veta om min mormor. Jag vill veta hur hon tänkte då, hur hon var, vilka drömmar hon hade och hur det kändes att leva på den tiden. Jag vill veta mer om den första kärleken och om hon verkligen var kär i den mannen som hon sedan kom att dela sitt liv med. Jag skulle typ kunna ge bort hela mitt sparkonto för att få läsa hennes dagböcker från förr. Eller för att få henne att berätta allt.

En känsla av vemod sköljer över mig ikväll efter samtalet med mormor. Jag känner vemod över livet som går för fort. Och vemod över att vi bara har varandra till låns. Under en obestämd tid. Vi vet aldrig när någon som vi håller kär kommer att tas ifrån oss. Tar vi verkligen tillvara på varandra tillräckligt?
Ovissheten om morgondagen är svår. Och det är svårt att leva livet fullt ut i ovissheten.
Men samtidigt så är ovissheten om morgondagen ändå rätt tacksam. För om vi hade vetat redan nu hur sagan ska sluta, hur mycket hade vi då levt ut våra liv?
Livet är komplext. Underbart och svårt. Vackert och vemodigt. Begripligt och obegripligt.
Jag vill dock tro att det finns ett större perspektiv mitt i denna komplexitet. En större mening med allt i någon annan slags dimension. Jag vill våga tro att det finns någon som har koll på allt det där som vi inte har koll på. Och så vill jag gärna tro att vi kommer att ses igen när tiden blivit inne för oss att lämna detta jordeliv.