Jag stötte på Bertrand.

Ja alltså inte att jag stötte på honom, som i flirta eller ragga. Utan jag stötte på han, i kyrkan i veckan. Åh, han är så sjukt jobbig! Han fick ju såklart syn på mig och mor där vi satt. Och så när det var slut, och vi skulle gå ut... så ser jag honom i periferin, han liksom kämpar sig igenom folket emellan oss, för att få prata med oss. Händer detta, hinner jag tänka innan han knackar mig på axeln. Och detta händer 2-3 ggr!? Jag låtsas som ingenting. Det var nog liksom bara någon som råkade stöta till mig, tänker jag skulle kunna vara en bra anledning till att jag inte vänder mig om. Jag tar därefter några snabba kliv nerför trappan, och ut mot utgången, tar mor i armen och drar liksom med mig henne. Känner mig grymt jagad. Och viskar i örat på henne, vi måste fly! Hon fattar ingenting men lyder mig. Och ut halvspringer vi, och en massa människor täcker tack och lov röken utav oss. När vi är ute, förklarar jag allt för mor. Hon förstår mig, till viss del. Men inte fullt ut. Ja, jag förstår mig nog inte fullt ut på min egna reaktion. Denna överlevnads-instinkt som bara fattade tag i mig på detta sätt. Men det är något med den mannen som bara är så ruggigt störigt, och jag var väl helt enkelt inte in the mood för att prata med honom, vilket jag i och för sig aldrig är, men jag tror att det var hans desperata knackningar på axeln som kickade igång fly-effekten extra hårt... han skulle bara inte få lyckas denna gång, när han bar sig åt sådär! Jag menar han känner mig ju inte ens! Utan råkar bara veta vem min mor och far är. Och så ska han alltid prata om oss, vi barn, när vi var små. Och aldrig, aldrig sluta prata... åhh!