Jag tror på att förändringar är möjliga bara vi är villiga att se dem.
Inget är hugget i sten. Inget är statiskt, precis som att det inte gick att förändra. Allt förändras ju med tiden. Du, jag. Dina tankar, mina tankar. Tiden får oss att inse vad som är viktigt. Vad vi bör ha vårt perspektiv på. Men det kommer inte av sig självt. Det kommer av hur villiga vi är att jobba för att det ska bli så. Hur villiga vi är att ta in och bearbeta det vi är med om. Man kan ju gå igenom livet utan att ta in särskilt mycket, gå på precis som att ens existens inte hade någon större betydelse för en själv eller för någon annan. Men det är fegt att göra så och också tråkigt. Och även om det är jobbigt att känna, tänka, reflektera och analysera, så är det ju trots det det som får oss att bli mänskliga, levande. För utan tankarna, känslostormarna och tvivlen, vilka vore vi då, hade vi varit några då? På riktigt? Eller hade vi då bara gått på likgiltiga genom livet precis som att inget spelade någon roll? När väl glädjen och lyckan drabbade en så var det ändå inte som att det gjorde någon skillnad. För smärtan och sorgen var något som man aldrig hade tagit in och känt.
Jag tror inte att några tankar är färdiga, helt och hållet. De kan ses som kantiga stenar som slipas mot varandra och blir runda och lena, där på strandens kant, efter att de blivit utsatta för de höga vågorna och stormarna. De slipas mot varandra, precis som du och jag. Vi blir aldrig färdiga. Men vi kan fila bort kanterna så att vi kan komma varandra närmare om vi vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar