när man kan börja nu? Jag syftar på inlägget innan. Men blev genast "lite" bajsnödig pågrund av något som mor precis sa. Är hemma hos päronen, där stämningen är lite skämtsam, och så säger mor;
- Vi drar nu.
- Jaha, vart drar ni då?
Jag tänker typ att de ska svara till Bahamas eller nåt. Men så klämmer pappa till med:
- Till stugan. Vi ska sova där.
Fantasifullt.
- Ja eller hur.
- Ja men du har ju sagt att du vill ha huset för dig själv när du är här.
- Jo förvisso. Egentligen har jag ju planer på att ta över det sakta men säkert.
- Haha, ja då är det väl bara för oss att flytta ut till stugan.
- Hehe, jomen visst.
- Ja men då kan ju du bosätta dig här och starta ett kollektiv. Det finns ju hur många rum som helst!
Ok, det var bara på skämt. Och kollektiv vore ju inte så tokigt. Men när jag sitter uppe på övervåningen, i mitt gamla flickrum och hör detta så känner jag bara neeej! Och som ett brev på posten så får jag en explosiv lust att gå på muggen.
På muggen kan jag inte låta bli att leva mig in i hur det skulle bli om jag verkligen skulle bosätta mig här för gott. Jag tänker mig att det ungefärliga framtida scenariot skulle bli såhär;
Om dagarna så skulle jag ligga på sofflocket mest och rulla tummarna. Jag skulle inte ta mig för något väsentligt alls. Mer än att jag kanske skulle sitta å klistra & klippa nere i källaren någon gång ibland. Sakta men säkert så skulle jag förvandlas till någon slags version av Bertrand som skulle få matpaket hemlevererade av päronen varannan dag. Självförtroendet skulle minska i takt med det och leda till att jag aldrig skulle hitta några kollektivvänner. Istället så skulle jag förmodligen skaffa mig skyltdockor till vänner. Och tillslut så... skulle jag bli galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar