Utkast

24 år. En rätt bra ålder egentligen. Men ändå kan jag inte låta bli att känna lite åldersångest på grund av tiden som går för fort. Snart är man 30..

Men vad skulle egentligen vara så hemskt med det, att fylla 30? Är det kanske alla kraven utifrån på en hur man ska vara och vad man ska ha uträttat vid den åldern som känns så jobbigt? Eller den biologiska klockan som tickar? Det är ju iallafall inte som att livet tar slut vid 30. Men ändå ekar de utnötta orden "man ska ha hunnit resa en massor", "bott här och var", "lekt av sig", "haft roligt" osv.. innan man nått den ångestfyllda och ansvarsfulla åldern 30 för sen hinner man ju inte göra allt det där. För när man väl nått 30 så har man ju förhoppningsvis fått ett fast jobb och funnit den där kärleken som varit ämnad för en hela livet, pusselbiten som saknats och äntligen fallit på plats, och med den personen ska man ju skaffa barn och hus med. Å med hus, fast jobb och barn på halsen kan man ju inte leva fullt ut. Om man bortser från de där fyra veckornas semester som man har en gång om året, som helst ska spenderas utomlands istället för i vackra svea-rike. Men vem har bestämt det? Vem har bestämt allt detta och skapat denna trånga mall som vi alla ska försöka platsa i? Och varför är vi andra så hjärndöda och går på denna påhittade, tråkiga mall?

Vi är så sjukt ålders-, utseende- och prestationsfixerade i vår tid. Att åldras borde ju egentligen ses som någonting vackert istället för någonting ångestfyllt. Tänk alla erfarenheter som man samlar på sig och bär med sig, det som formar en längs vägen och det som ger en insikter, fårorna, klokheten och perspektiven som flyttas till det som är mer väsentligt i livet än det ytliga. Skulle önska att det vore självklart att man ska få välja fritt på sin vandring genom livet, hur, var och när man ska göra saker utan att känna pressen utifrån vad man egentligen borde.