Tantvarning?

Jag bor ju vid en park för er som vet.
Men inte vilken park som helst.
Det är faktiskt en alldeles speciell park.
Där de mest oväntade grejerna inträffar... dagligen
(nästan).

Ok. Varför skulle jag envisas med att skriva om denna text? Totalt meningslöst. Klockan är dessutom mycket och jag skulle hellre vilja sova just nu.
Men tyvärr måste jag skriva klart detta bara för att jag började (säger mina tvångstankar). Och det känns liksom lite lamt att låta samma text stå kvar nu när jag redan skrivit om inledningen.
Ja man kan ju tro att jag har för mycket fritid? Eller så är jag bara sjukt perfektionistisk? Eller sjuk i huvudet?

Nåväl.
Tillbaka till parken. (Ni vet ju ungefär vad jag kommer att skriva redan, eftersom ni förmodligen läst detta inlägg innan. Och jag kommer nog med största sannolikhet att ta med samma saker).

Här sitter jag och konverserar med mig själv och låtsas som att det är er jag pratar med, haha, kan det bli värre?

Ok. Nu får vi det här överstökat.
Detta inlägg, kändes ganska lamt från början, och är inte sådär jättespännande. Så när jag läste igenom det alldeles nyss, kände jag att näe. Det här är för lamt för att stå i denna blogg så nu försöker jag på ett ganska så rejält onödigt tragiskt patetiskt sätt få detta inlägg att låta fräckare, mer spännande än det gjorde innan. Och varför jag egentligen bryr mig och har energi till att skriva om allt har jag ingen aning om. Men nu är det som sagt lite svårt att sluta.

Så tillbaka till ämnet. Parken. Parken ja. Det har alltså varit som så att de mest oväntade grejerna har inträffat där. Eller kanske inte de mest. Men en del.
För det första har det varit väldigt chill stämning (hur jag nu har kunnat avgöra det från min franska balkong), folk, massvis med folk har hängt där från morgon till kväll, jobbiga studenter har skrålat, två coola killar har suttit på en bänk och spelat gitarr, och nu blir det lamt igen.... (och samtidigt så inser jag att de här exemplen som jag tagit upp inte alls är särskilt oväntade, haha)

Men ok, något som fick mig att garva sent en kväll, var när jag gluttade ut genom fönstret, ni vet, särade på tapeterna höll jag på att skriva, persiennerna menar jag... och fick syn på en kines som utövade en väldigt speciell kampsport för sig själv (hände häromdagen, och nu är det ju några veckor sedan i skrivandets stund) hon var i närmare 40 års åldern, magtröja, slappa mjukisbrallor, och fullt koncentrerad på det hon höll på med, barfota var hon också, trots att det var rätt kallt ute. Ja det såg verkligen helt crazy ut.

Ahopp. Vad har mer hänt som är värt att skriva om? Inget egentligen. Men jag skrivert ändå. Ett jäng tjejer har dansat sjukt härlig dans till ljudet av sydamerikansk musik, rastasnubbar har hängt precis nedanför mitt fönster, väldigt många gånger, en grej som faktiskt var rätt så spännande var när de sent en kväll raggade upp en fullkärring. Alla grabbsen såg ut att vilja ha henne. Desperata? Ja, jag skulle tro det och hon verkade så himla nöjd över detta. Ja tragiskt var det ju givetvis också. Men det kändes som att glo på en reality-show precis utanför mitt fönster. Så jag stod där länge på vardagsrumsgolvets fiskbensmönster och försökte luska ut vad de pratade om, men det gick rätt dåligt tyvärr, och rätt som det var var de borta. Så jag fick aldrig veta slutet, vilket jag i och för sig är ganska tacksam för nu när jag tänker efter.

Alright. Så då har jag i princip bara några enstaka grejer kvar att skriva om.
Parken har även bjudit på en hel del uppstyrda festligheter.

(Förresten så hette min farmor Parken i efternamn när hon var flicka. Ett norskt namn. Fint tycker jag. Hade gärna hetat Parken jag med. I efternamn då.)

Ja dessa festligheter har innehållit cirkus gånger 2, faktiskt väldigt spännande (på riktigt) att se när de smäller upp det där tältet på nolltid, imponerande!
Sen så har ett party-tivoli i dess rätta bemärkelse hållt till i parken i några dagar, hela mitt vardagsrum har verkligen blinkat på kvällarna då discobelysningen åkt på, och den remixade musiken har dunkat i väggarna.
Och inte att förglömma. Rix-fm, höll även de till i parken. Men då var jag i Norrland.

Ok. Finito.

Ps. För att knyta ihop titeln med texten, så undrar jag om det är tantvarning på mitt fönstertittande... även fast jag vet svaret. Ds.

Ps.2. Jag förstår innerligt om ingen orkade läsa igenom hela denna text. But it's alright, som Seal sjunger just nu. Nu har iallafall mina tvångstankar stillat sig, så nu kan jag äntligen krypa till kojs och sussa nöjt och sött. Ds.2.