För tillfället

så känner jag mig som ett UFO. Som är helt malplacerad i universitetets värld. Det är verkligen en helt ny värld för mig och jag fattar nada. Det är så sjukt jobbigt att vara ny i början.
Något jag ska erkänna att jag har väldigt svårt för när man träffar nya människor är denna påklistrade trevlighet och denna sjukt tråkiga inställsamhet. Det känns som att väldigt många inte är sig själva. Och det är enormt synd. Man ska ju inte döma någon efter 1:a, eller 2:a intrycket, kanske inte efter 3:e heller, men vissa tar ju sjukt lång tid på sig att komma ur sina skal och det är så redigt synd. För tyvärr blir de personerna just dömda, efter pärmarna, precis som om resten inte fanns. Så jag ska verkligen försöka att inte ha mina förutfattade meningar vad gäller nya människor. Ofta kommer oanade sidor fram när man "hängt" ett tag. Längtar därför tills det gått lite fler veckor, så att dessa "nya" människor känns lite mer äkta. Sen så vill jag att de här veckorna ska gå fort av andra anledningar också, så att jag bl.a. kommer in i det här sketna PBL-tänket.
En annan grej jag har svårt för är den här hetsen att lära känna varandra. Som det så ofta blir i nya sammanhang. Jag blir så stört anti då. Nästan asocial. Så jag lider av allt i tystnad, allt man måste lära sig och komma in i och alla man "måste" lära känna osv. Ja det är verkligen en pärs i början, av allt nytt, vad det än gäller.