Allt går så fort
människor, träd, städer, passerar i en dimma där jag går
jag hinner inte fästa blicken på något, allt känns så surrealistiskt
som att jag drömmer fast ändå inte
är det här livet
är det såhär det ska kännas
frågorna gnager inom mig
men jag går helt ensam och har ingen att ställa dem till
jag befinner mig i något slags limbo, i min egna värld
och den riktiga världen och jag känns som avskurna ifrån varandra
ju längre jag går desto mer avlägsen blir världen, den riktiga
men jag fortsätter ändå, fortsätter att gå på mina sargade fötter
för rastlösheten skrämmer mig
och jag är rädd för att den ska sluka mig i ett svart hål om jag stannar upp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar