Tänkvärt

The best things in life aren't things. 

8:e mars var i förrgår

men det är ju inte försent att utbringa ett FYRFALDIGT LEVE FÖR OSS KVINNOR 
ÄNDÅ!

Så ett FYRFALDIGT LEVE FÖR OSS KVINNOR FÖR ALLA KOMMANDE DAGAR! HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! 

Kärlek, makt & systerskap♀ /Elsa

Nej nu så!

Jag vill bara säga att jag är så grymt tacksam för att våren är på väg. Solen som börjar värma, de finsopade gatorna och fåglarna som kvittrar. Finns det något underbarare?

Bilden är från Köpenhamn. Där solen värmde något alldeles fantastiskt.
Ps. Det blev glass. För er som undrat. Riktigt god jordgubbsglass som smakade äkta jordgubbar och chokladglass med stora chokladbitar i. Mumma!

Shit snubbar say to feminister

Varför skjuta upp positivismen till morgondagen..

när man kan börja nu? Jag syftar på inlägget innan. Men blev genast "lite" bajsnödig pågrund av något som mor precis sa. Är hemma hos päronen, där stämningen är lite skämtsam, och så säger mor;
- Vi drar nu.
- Jaha, vart drar ni då?
Jag tänker typ att de ska svara till Bahamas eller nåt. Men så klämmer pappa till med:
- Till stugan. Vi ska sova där.
Fantasifullt.
- Ja eller hur.
- Ja men du har ju sagt att du vill ha huset för dig själv när du är här.
- Jo förvisso. Egentligen har jag ju planer på att ta över det sakta men säkert.
- Haha, ja då är det väl bara för oss att flytta ut till stugan.
- Hehe, jomen visst.
- Ja men då kan ju du bosätta dig här och starta ett kollektiv. Det finns ju hur många rum som helst!
Ok, det var bara på skämt. Och kollektiv vore ju inte så tokigt. Men när jag sitter uppe på övervåningen, i mitt gamla flickrum och hör detta så känner jag bara neeej! Och som ett brev på posten så får jag en explosiv lust att gå på muggen.


På muggen kan jag inte låta bli att leva mig in i hur det skulle bli om jag verkligen skulle bosätta mig här för gott. Jag tänker mig att det ungefärliga framtida scenariot skulle bli såhär;
Om dagarna så skulle jag ligga på sofflocket mest och rulla tummarna. Jag skulle inte ta mig för något väsentligt alls. Mer än att jag kanske skulle sitta å klistra & klippa nere i källaren någon gång ibland. Sakta men säkert så skulle jag förvandlas till någon slags version av Bertrand som skulle få matpaket hemlevererade av päronen varannan dag. Självförtroendet skulle minska i takt med det och leda till att jag aldrig skulle hitta några kollektivvänner. Istället så skulle jag förmodligen skaffa mig skyltdockor till vänner. Och tillslut så... skulle jag bli galen.

En fin balans

Jag kom på en grej. Jag har ju låtit ganska bitter här på bloggen den senaste tiden. Jag tänker att det därför vore schysst med lite positiva inlägg lite här och var, mellan bikterna om mitt eländiga jag typ. Ja jag tror att det skulle kunna bli en fin balans.

Fulzon

Jag har råkat hamna i en fulzon känns det som. Det spelar liksom ingen roll hur jag bär mig åt, jag känner mig sliten och ful ändå. Jag funderar på om det kan vara håret som gör att jag känner så. Eller min gråa garderob? Alternativt mina extra kilon? Men oj va passande. Precis efter att jag skrev det så sjunger Bob the times they are a-changin. Tack Bob, nu känns det faktiskt genast en smula ljusare.

Emil Jensen

Så himla klok och skön man! Hans alldeles briljanta och träffsäkra ord går att lyssnas på här. Visste du det Pernilla? ;) Jag visste det inte. Förrän för några dagar sedan. Alltså, shit vad jag verkligen missat något!

Lyssnar nu i skrivandets stund. Så FANTASTISKT BRA! Rätt igenom! Ni måste lyssna!

Bitterfittan; 3 saker som stör mig just nu.

1.) Bloggtiteln som envisas med att skifta mellan 2 olika typsnitt. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det ska bli så VAREVIGA gång man klickar in på bloggen? Så grymt störigt!

2.) Mitt hår. Kanske ett aningens större störmoment än det förstnämnda. Men denna lista har egentligen ingen rangordning.
Så vart ska jag börja? Mitt hår kan nog vara det tråkigaste håret som någonsin skådats. Stripigt, utan volym, fett, livlöst. Och det liksom bara hänger som dött barr längs sidorna och får mig att känna mig som den gråaste personen i hela världen. Jag har alltid haft en liten dröm om att ha långt hår. Men alltid när jag sparar ut det så inser jag att det är för tunt och tråkigt för att kunna se bra ut i långt. Det tycks dock vara något jag ständigt glömmer när jag har kort hår. Jag tror väl kanske att jag någon dag bara ska vakna upp med tjockt och vackert hår så att det går att ha långt hår. Men i väntan till dess har jag tänkt att permanenta det. Problemet är bara att jag aldrig kommer till skott. Och när jag väl har långt hår så är det för slitet för att permanentas och då måste jag klippa av det. Och när det är avklippt så vill jag ha långt hår, för jag vill ju ha permanentat någon gång. Och kort hår blir ju bara tantkrull om det permanentas. Så då måste jag återigen spara ut det. Och sådär håller det på i oändlighet.
Jag kanske egentligen bara borde bryta denna meningslösa cirkel och snagga av hela skiten. Men kruxet med det skulle vara att jag 1. skulle se ut som en köttbulle 2. se väldigt konstig ut pga att jag har en "grop" i bakhuvudet. Fast det kanske ändå skulle överväga det andra?

3.) Min dåliga karaktär i otillskotthet. Påhittat ord för att aldrig eller sällan komma till skott.

Kvällens Stenmark

Synd ba att bilden va i minsta laget så att texten här ovanför blev suddig. Men ni ser säkert vad som står ändå. 

Imörra bär det av till

Malmö. Det ni! Där ska det peppas inför internationella kvinnodagen och njutas av sol och fina gator. Och kanske en och annan glass på det? Vem vet. Den som lever får se..
Jag skulle ju i och för sig kunna skriva en rapport om det senare slår det mig nu. Om det blev någon glass eller inte alltså. Men bara om det finnes intresse vill säga. Så let me know isåfall. Klockan 06.29 så rullar iallafall tåget ner mot skåneland. Och jag åker i sällskap med min kompanjon. Var tvungen att slå upp ordet kompanjon nu... åhå. Det är alltså den person som man driver ett gemensamt ekonomiskt företag med. Vilket inte överensstämde med verkligheten i detta sammanhang. Men ändå.

Hoppas ni får en daily helg!
Köss

Speed date

"Jag söker efter en tvillingsjäl, någon som är som jag. Kort stubin, svårt att hålla sig till ämnet, hår på bröstet och luktar äpple. Och då frågar jag, är det du?"

Eller vad säger ni?

Utmaningarnas lista

• Resa till Berlin
• ...... ....
• ..... .... .............. (?)
• Skaffa en killkompis ev. lushkillen
• Gå med i en feministisk grupp
• Ta grönt kort i klättring
• ...... ............
• Gå med i statist.nu
• Lära mig spela gitarr
• Eventuellt ta jägarexamen
• Kolla upp möjligheterna till att byta pluggstad
• Gå med i en fotogrupp
• Kolla upp keramikstället
• Ha mer pluggfokus i veckan för att kunna ta helg på helgen

Idag värmer solen

Jag tror på att förändringar är möjliga bara vi är villiga att se dem.
Inget är hugget i sten. Inget är statiskt, precis som att det inte gick att förändra. Allt förändras ju med tiden. Du, jag. Dina tankar, mina tankar. Tiden får oss att inse vad som är viktigt. Vad vi bör ha vårt perspektiv på. Men det kommer inte av sig självt. Det kommer av hur villiga vi är att jobba för att det ska bli så. Hur villiga vi är att ta in och bearbeta det vi är med om. Man kan ju gå igenom livet utan att ta in särskilt mycket, gå på precis som att ens existens inte hade någon större betydelse för en själv eller för någon annan. Men det är fegt att göra så och också tråkigt. Och även om det är jobbigt att känna, tänka, reflektera och analysera, så är det ju trots det det som får oss att bli mänskliga, levande. För utan tankarna, känslostormarna och tvivlen, vilka vore vi då, hade vi varit några då? På riktigt? Eller hade vi då bara gått på likgiltiga genom livet precis som att inget spelade någon roll? När väl glädjen och lyckan drabbade en så var det ändå inte som att det gjorde någon skillnad. För smärtan och sorgen var något som man aldrig hade tagit in och känt.

Jag tror inte att några tankar är färdiga, helt och hållet. De kan ses som kantiga stenar som slipas mot varandra och blir runda och lena, där på strandens kant, efter att de blivit utsatta för de höga vågorna och stormarna. De slipas mot varandra, precis som du och jag. Vi blir aldrig färdiga. Men vi kan fila bort kanterna så att vi kan komma varandra närmare om vi vill.

Baksession

Jag och mammi har haft en baksession ikväll. Ojojoj, vad kakdeg och smet det blivit. Ligger just nu och guppar runt i min mage. Shit alltså. Falsk toscakaka, som blev totalt misslyckad, havre och russinkakor, som jag tydligen som barn tjatade om att att mamma skulle baka till mig på mina födelsedagar. Haha. Mmmm, va gött. Men det kan ju bli för mycket av det goda. Något som jag erfar precis just nu, i skrivandets stund.

Näe, hur orkar ni läsa denna blogg? Så totalt ointressant.
Det känns som att jag på något vis gör det lite med flit, skriver om en massa blajj bara för att göra en liten protest mot alla "se-på-mig-jag-är-bäst-bloggar". Det här har väl kanske på sistone blivit ett forum där jag får skriva av mig om det där som är lite trist, lite omärkvärdigt och lite oväsentligt för att få ventilera. Eller på sistone? Men jag skulle ändå vilja påstå att jag skriver om det med en liten touch av berättarglädje och fantasi för att få det att verka lite intressantare än vad det i själva verket är. Nej jag vet inte. Ibland får jag ju till de där djupa inläggen om livsvisdomar och så också. Så det är väl inte bara blajj. Nej jag var nog kanske inte helt rättvis mot mig själv ändå? Å jag fiskar inte alls efter kommentarer från er. Nejdå.

Hej på er! Nu ska jag skära upp toscakakan därnere.*

* Intresseklubben antecknar förstår jag.

När en behöver lite uppmuntran

Ja då funkar denna låt alldeles, alldeles utmärkt. 

Abropå gummiband.

Lyssnade precis på Kents gummiband och halkade därefter in på Agnes gummiband mot onödiga laster. Vilket alltså innebär att jag totalmissat att Christer i P3:s favortitsamtal finns på spotify! Hur underbart är inte det?!

Jag gillar särskilt Pernillas romantiska stund i bastun. Haha!

Idag var en sån där dag

då en kände sig flyförbannad på allt och alla. Utan att egentligen ha någon särskilt bra anledning till det. 

Fy! Farao! Å bajsk*k vad jobbigt det är när de där känslorna bara tar över. Fast inte så att en tappar besinningen såklart. För på ytan så ser en bara lite, lite sur ut och är väldigt trevlig när en väl måste prata med någon. Så sånt pass hyffs har en ju ändå i kroppa. Hjärna vet när en ska slå om och vara trevlig. Trots att en egentligen kokar inombords och inte känner för att vara trevlig det minsta.  

Men nu så har det lugnat ner sig lite. Känslolivet. En bakar bullar. Fast inte på det där jobbiga sättet som en brukar göra. Utan mer på det proffsiga sättet.

Vad gäller plugget så är disciplinen fortfarande urtaskig! Men en känner mest bara skit samma om en skulle kugga hela utbildningen. Det skulle inte vara hela världen! *

* Vad skulle egentligen vara hela världen? Finns det något som verkligen skulle vara hela världen?

Jo kom på en sak nu. När en skulle ta ut bullarna så svedde det till något så fruktansvärt över ögonfransarna. Å sekunderna till spegeln lät ungefär såhär i huvet; åååååneeeeej, varför skrev en sådär innan, vad skulle egentligen vara hela världen?! Nu får en tillbaka för att en skulle vara levnadsklok. ATT MISTA ÖGONFRANSARNA SKULLE VARA HELA VÄRLDEN..!! Åååh, om de försvunnit nu så kommer en aldrig att kunna visa sig ute igen, mitt liv är over. Please, låt det inte vara så...

Blick i spegeln. PJUUUUUUHHHHH! De sitter kvar. Deeee siiiitter kvaaar! Taaack GODE GUD!!!!!!!!!!! 

Sverige, Sverige älskade vän.