Speed date

"Jag söker efter en tvillingsjäl, någon som är som jag. Kort stubin, svårt att hålla sig till ämnet, hår på bröstet och luktar äpple. Och då frågar jag, är det du?"

Eller vad säger ni?

Utmaningarnas lista

• Resa till Berlin
• ...... ....
• ..... .... .............. (?)
• Skaffa en killkompis ev. lushkillen
• Gå med i en feministisk grupp
• Ta grönt kort i klättring
• ...... ............
• Gå med i statist.nu
• Lära mig spela gitarr
• Eventuellt ta jägarexamen
• Kolla upp möjligheterna till att byta pluggstad
• Gå med i en fotogrupp
• Kolla upp keramikstället
• Ha mer pluggfokus i veckan för att kunna ta helg på helgen

Idag värmer solen

Jag tror på att förändringar är möjliga bara vi är villiga att se dem.
Inget är hugget i sten. Inget är statiskt, precis som att det inte gick att förändra. Allt förändras ju med tiden. Du, jag. Dina tankar, mina tankar. Tiden får oss att inse vad som är viktigt. Vad vi bör ha vårt perspektiv på. Men det kommer inte av sig självt. Det kommer av hur villiga vi är att jobba för att det ska bli så. Hur villiga vi är att ta in och bearbeta det vi är med om. Man kan ju gå igenom livet utan att ta in särskilt mycket, gå på precis som att ens existens inte hade någon större betydelse för en själv eller för någon annan. Men det är fegt att göra så och också tråkigt. Och även om det är jobbigt att känna, tänka, reflektera och analysera, så är det ju trots det det som får oss att bli mänskliga, levande. För utan tankarna, känslostormarna och tvivlen, vilka vore vi då, hade vi varit några då? På riktigt? Eller hade vi då bara gått på likgiltiga genom livet precis som att inget spelade någon roll? När väl glädjen och lyckan drabbade en så var det ändå inte som att det gjorde någon skillnad. För smärtan och sorgen var något som man aldrig hade tagit in och känt.

Jag tror inte att några tankar är färdiga, helt och hållet. De kan ses som kantiga stenar som slipas mot varandra och blir runda och lena, där på strandens kant, efter att de blivit utsatta för de höga vågorna och stormarna. De slipas mot varandra, precis som du och jag. Vi blir aldrig färdiga. Men vi kan fila bort kanterna så att vi kan komma varandra närmare om vi vill.

Baksession

Jag och mammi har haft en baksession ikväll. Ojojoj, vad kakdeg och smet det blivit. Ligger just nu och guppar runt i min mage. Shit alltså. Falsk toscakaka, som blev totalt misslyckad, havre och russinkakor, som jag tydligen som barn tjatade om att att mamma skulle baka till mig på mina födelsedagar. Haha. Mmmm, va gött. Men det kan ju bli för mycket av det goda. Något som jag erfar precis just nu, i skrivandets stund.

Näe, hur orkar ni läsa denna blogg? Så totalt ointressant.
Det känns som att jag på något vis gör det lite med flit, skriver om en massa blajj bara för att göra en liten protest mot alla "se-på-mig-jag-är-bäst-bloggar". Det här har väl kanske på sistone blivit ett forum där jag får skriva av mig om det där som är lite trist, lite omärkvärdigt och lite oväsentligt för att få ventilera. Eller på sistone? Men jag skulle ändå vilja påstå att jag skriver om det med en liten touch av berättarglädje och fantasi för att få det att verka lite intressantare än vad det i själva verket är. Nej jag vet inte. Ibland får jag ju till de där djupa inläggen om livsvisdomar och så också. Så det är väl inte bara blajj. Nej jag var nog kanske inte helt rättvis mot mig själv ändå? Å jag fiskar inte alls efter kommentarer från er. Nejdå.

Hej på er! Nu ska jag skära upp toscakakan därnere.*

* Intresseklubben antecknar förstår jag.

När en behöver lite uppmuntran

Ja då funkar denna låt alldeles, alldeles utmärkt. 

Abropå gummiband.

Lyssnade precis på Kents gummiband och halkade därefter in på Agnes gummiband mot onödiga laster. Vilket alltså innebär att jag totalmissat att Christer i P3:s favortitsamtal finns på spotify! Hur underbart är inte det?!

Jag gillar särskilt Pernillas romantiska stund i bastun. Haha!

Idag var en sån där dag

då en kände sig flyförbannad på allt och alla. Utan att egentligen ha någon särskilt bra anledning till det. 

Fy! Farao! Å bajsk*k vad jobbigt det är när de där känslorna bara tar över. Fast inte så att en tappar besinningen såklart. För på ytan så ser en bara lite, lite sur ut och är väldigt trevlig när en väl måste prata med någon. Så sånt pass hyffs har en ju ändå i kroppa. Hjärna vet när en ska slå om och vara trevlig. Trots att en egentligen kokar inombords och inte känner för att vara trevlig det minsta.  

Men nu så har det lugnat ner sig lite. Känslolivet. En bakar bullar. Fast inte på det där jobbiga sättet som en brukar göra. Utan mer på det proffsiga sättet.

Vad gäller plugget så är disciplinen fortfarande urtaskig! Men en känner mest bara skit samma om en skulle kugga hela utbildningen. Det skulle inte vara hela världen! *

* Vad skulle egentligen vara hela världen? Finns det något som verkligen skulle vara hela världen?

Jo kom på en sak nu. När en skulle ta ut bullarna så svedde det till något så fruktansvärt över ögonfransarna. Å sekunderna till spegeln lät ungefär såhär i huvet; åååååneeeeej, varför skrev en sådär innan, vad skulle egentligen vara hela världen?! Nu får en tillbaka för att en skulle vara levnadsklok. ATT MISTA ÖGONFRANSARNA SKULLE VARA HELA VÄRLDEN..!! Åååh, om de försvunnit nu så kommer en aldrig att kunna visa sig ute igen, mitt liv är over. Please, låt det inte vara så...

Blick i spegeln. PJUUUUUUHHHHH! De sitter kvar. Deeee siiiitter kvaaar! Taaack GODE GUD!!!!!!!!!!! 

Sverige, Sverige älskade vän.

Ok. Tredje inlägget gillt.

Det började med

att jag såg reprisen "på spåret" igår. Där en fantastisk brud äntrade scenen och framförde sin egen version av the whole of the moon. Men jag uppfattade inte riktigt hennes namn genom tv-rutan så jag blev tvungen att googla (vad skulle man göra utan google?). Och fick fram; Amanda Hollingby Matsson, tidigare Amanda Bergman, Hajen, Jaw Lesson och numera med artistnamnet Idiot Wind. Hajen hade jag hört talats om innan, men jag hade inget ansikte på henne så jag visste inte att det var samma person. Men det visade det sig visst att det var. Så.. alltså ibland känns svenskan så fattig, hmm, en svengelsk variant får det väl bli då.. najsigt (?) när pusselbitarna tillslut faller på plats.
Men hennes röst alltså, wow! Så otroligt vacker. Hon sjunger på ett så enastående innerligt och intressant sätt. Finns på myspace. Lyssna!

Så om jag ska sia om framtiden i min lilla spåkula så tror jag att hon kommer att bli riktigt stor. Om hon nu inte redan är det? Det kanske är jag som har dålig koll. 

Det började alltså med reprisen "på spåret" och nu är jag såld.

Mitt i mitt detektivande så halkade jag in på popbrus.blogspot.com också. Verkar vara en 

inspirerande blogg för den som vill upptäcka ny, skön musik.

Psst..

Fantastiskt vackert.

Ett av mina största problem är

att rensa papper. Jag vet inte varför, men det tar mig verkligen tusen år. Listor, tidningsutdrag, brev, kontobesked, betyg, biobiljetter och så vidare. Jag har så grymt svårt för att slänga't. Så för att slippa att göra just det så intalar jag mig att det är minnen som jag kommer att glömma bort om jag inte sparar dem. Eller så är det sjukt viktiga papper som jag kommer att få sota för senare om jag slänger bort dem.
Men sanningen är ju såklart den att jag aldrig tittar på de där papprena förutom när jag rensar dem. Så anledningarna till att ha dem kvar är ju egentligen bara påhittat struntprat.
Jobbigt nog så är jag också redigt ostrukurerad när det kommer till detta. Jag vet aldrig vart jag ska lägga det där som jag "bara måste" spara. Vilket resulterar i att jag lägger't i en annan hög bara. Och så håller jag på sådär i ett x-antal timmar. Inte det roligaste jag vet precis, som ni säkert redan hajjat, så jag gör sällan klart'et. Påbörjar ofta ett annat projekt istället, med högarna kvarliggandes i bakgrunden. Ångesten som kommer ur högarna är dock inte lika lätt att skaka av sig tyvärr.

Men hursomhaver så hittade jag en halvrolig lista (jag skriver väldigt ofta listor på allt möjligt) när jag höll på att rensa mina papper nyss.

En lista på saker som gör mej ganska/mkt irriterad. (Dataskrivet till och med)
På första plats kommer:
* LUNARSTORM. (Haha. När var det inne? 2001 någon gång?)
* Att lukta svett
* Gå upp kl. sju eller sex på morgonen
* Prislappar som sabbar och kletar fast på grejjen man köpt
* När folk säger va för många ggr
* ALLA SKETNA DOKUSÅPOR
* Ketchupflaskor som ger ifrån sej pruttljud, fast att det finns ketchup kvar (och de som det trillar ut en snopp ifrån... haha)
* November, December, Januari, Februari, Mars
* När affärerna börjar med skyltningen låångt innan själva högtiden är. Som julskyltningen som börjar redan på hösten... de förstör ju!!
* ORÄTTVISOR
* Folk som luktar svett eller något annat otrevligt
* Utseendefixering
* Tjejer som säger att de inte är feminister. De vet nog inte vad det handlar om överhuvudtaget.... jag menar man är ju emot sej själv isåfall.

24 timmar

Timvisarna snurrar i en obehagligt snabb takt. En timme känns som en minut. Och ute blir det mörkt igen.
Mörkret har aldrig känts så påtagligt som det gör just nu.
Skulle önska att tiden kunde stå stilla. Fast ändå inte. Vill egentligen att tiden ska gå fort. Vill bort från detta. Vill till ljusare, varmare och enklare dagar.
Men jag hinner inte med. Jag hinner inte med alla tusen saker som läggs på hög för varje timme. Det är som att jag och tiden befinner oss i olika omloppsbanor för tillfället. Där jag förgäves försöker att komma i kapp med tiden. Samtidigt som jag inte orkar lyfta mina fötter.

Kloka ord

”For those of us who manage somehow to cope with our mortality. The very meaninglessness of life forces man to create her own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, she sees death and pain everywhere about her, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But if she’s reasonably strong — and lucky — she can emerge from the twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of her awareness of the meaninglessness of life, she can forge a fresh sense of purpose and affirmation. She may not recapture the same pure sense of wonder she was born with, but she can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Stanley Kubrick

Det går inge bra nu...

Ibland är det svårt att veta hur personlig man får lov att vara på en blogg. Jag skulle egentligen bara vilja skrika ut till alla vad som har hänt, men det skulle inte ändra någonting. Nej nu får jag sluta klämma in en massa TAW- låttitlar i texten.
Jag har varit med om något fruktansvärt. Det står till och med om det i tidningen. Jag kanske redan sagt för mycket nu. Men så är det. Så jag kommer nog inte att skriva här på ett tag.

Nu packar jag väskan

och tar tåget tidigt imorgon mot nya äventyr.
Förhoppningsvis kommer Tomas och möter mig på perrongen.










Ps. Egentligen tar jag bussen. Men jag hoppas på det sistnämnda iallafall.

Inatt drömde jag

att jag var i USA. Jag tror att jag befann mig där Dante's Peak spelades in. Jag vet i och för sig inte varför jag tror det. Men det kändes som det vill jag minnas. Jag kommer dock inte ihåg om Pierce Brosnan trippade förbi något i drömmen. Det var iallafall en massa berg runtomkring i byn jag vistades i. En by som såg ut som en väldigt civiliserad sådan. Det kändes nästan som att jag var i en stor stad fast ändå inte.

Jag stod och tittade ut igenom köksfönstret i huset som jag helt plötsligt befann mig i. Jag stod där med ett glas i min hand som jag torkade med en diskhandduk. Utanför, på trottoaren gick det förbi en massa människor. De gick på ett led. Med två kvinnor i täten. De två kvinnorna hade kortklippt mörkbrunt hår, på precis samma sätt. De hade även två likadana röd-blårutiga flanellskjortor på sig. Den ena utav kvinnorna hade dragit upp skjortan, så att brösten syntes väldigt tydligt. Märkligt, tänkte jag när jag stod där och torkade glaset med rörelser som gick av sig själva. Varför går hon sådär?
De andra människorna som gick bakom de två kvinnorna minns jag inte riktigt hur de såg ut. Men något jag minns är att de alla hade samma håglösa och likgiltiga ansiktsuttryck.
Jag blev så nyfiken på denna grupp av människor att jag glömde vad jag höll på med. Glaset gled ur min hand och landade med ett kras på golvet. Jag klev över de tusen skärvorna på golvet och gick ut genom köksdörren i bara strumplästen. Jag tittade efter den besynnerliga gruppen av människor som just passerat. Jag ställde mig mitt på gatan och tittade åt bägge hållen. Men de var borta. De fanns inte att skåda någonstans. Hur kunde de försvinna så snabbt, undrade jag i mitt frustrerade sinne. Just när jag tänkt tanken så fick jag syn på en olåst cykel i den öppna garageporten. Jag gick med beslutsamma steg mot cykeln och hoppade upp på den. Och började att trampa. Det gick riktigt trögt till en början, men min nyfikenhet gjorde det lite lättare. Och rätt som det var så svischade jag förbi träd, hus, parker och barn i en väldig fart. I slutet av kvarteret fick jag syn på tyget av den röd-blårutiga flanellskjortan. Jag gjorde en häftig inbromsning och tittade upp. Det fladdrade i vinden, likt en flagga. Tyget satt uppe i ett högt träd på en gård. Men kvinnorna syntes inte till någonstans, inte de andra heller.
Jag bestämde mig, trots min starka vilja att finna dem, för att ge upp jakten och cykla tillbaka igen. Men inte hem utan nedför de långa backarna som aldrig tar slut. Jag åkte nedför dem i en våldsam fart och kände mig så otroligt fri. Mitt i denna enastående frihetskänsla så började en röst att prata. Om det var inne i mitt huvud eller i atmosfären runtomkring kan jag inte riktigt avgöra såhär i efterhand. Men rösten kändes väldigt bekant. Den var självsäker, rapp och levererade snabbtänkta och träffsäkra kommentarer. Den pratade om någon revolution. En revolution som jag tror att jag har hört om förut men som jag tyvärr inte minns nu.

Jag brukar ju nästan aldrig lägga upp bilder på mig här

Så därför tänkte jag att jag skulle bjussa på en lite halvgalen bild på mig i ansiktsmask. Varsågoda!

Lägg märke till glimten i ena ögat. 

Jag har blivit lite musikskadad tror jag?

När jag lyssnade till introt i Just a boy med Angus & Julia Stone för några dagar sedan så började min hjärna genast att jobba. Den påminner om en annan låt. Men vilken. Åh, jag måste komma på det! Annars blir jag galen! Aaaaah! Och så efter en hög och långdragen aktivitet i hjärnan så kommer hjärnan (och jag) tillslut på det. Men det måste ju vara Sophie Zelmani's Happier man. Jojomensan. Det var precis den jag tänkte på. Kanske inte slående likt. Men introna till båda låtarna är ganska lika tycker jag.
Och såhär håller jag på titt som tätt när jag hör en låt som jag tycker påminner om något annat jag hört tidigare. Nu senast Summer skin med Death Cab for Cutie som jag tyckte var ruggigt lik en annan låt. Det är verkligen inte en lätt sak att komma på vilken låt det är ska jag säga er. Men den här gången klarade jag det på bara några minuter. Ja men det är ju Tomas Andersson Wij – Enklare än så som den får mig att tänka på. Känslan som uppstår när jag nailar det är verkligen så grymt skön, nästintill obeskrivbar.

Ni som lyssnar på dessa låtar och jämför kanske inte alls håller med mig. Men jag tänker att det kan vara vad låtarna betyder för mig och känslan i dem, (men även en hel del soundet också) som gör att jag förknippar dem med varann.

Håller ni också på såhär? Eller är det bara jag?