fredag 29 juli 2011
måndag 18 juli 2011
Ultrarapid
Allt går så fort
människor, träd, städer, passerar i en dimma där jag går
jag hinner inte fästa blicken på något, allt känns så surrealistiskt
som att jag drömmer fast ändå inte
är det här livet
är det såhär det ska kännas
frågorna gnager inom mig
men jag går helt ensam och har ingen att ställa dem till
jag befinner mig i något slags limbo, i min egna värld
och den riktiga världen och jag känns som avskurna ifrån varandra
ju längre jag går desto mer avlägsen blir världen, den riktiga
men jag fortsätter ändå, fortsätter att gå på mina sargade fötter
för rastlösheten skrämmer mig
och jag är rädd för att den ska sluka mig i ett svart hål om jag stannar upp
människor, träd, städer, passerar i en dimma där jag går
jag hinner inte fästa blicken på något, allt känns så surrealistiskt
som att jag drömmer fast ändå inte
är det här livet
är det såhär det ska kännas
frågorna gnager inom mig
men jag går helt ensam och har ingen att ställa dem till
jag befinner mig i något slags limbo, i min egna värld
och den riktiga världen och jag känns som avskurna ifrån varandra
ju längre jag går desto mer avlägsen blir världen, den riktiga
men jag fortsätter ändå, fortsätter att gå på mina sargade fötter
för rastlösheten skrämmer mig
och jag är rädd för att den ska sluka mig i ett svart hål om jag stannar upp
söndag 17 juli 2011
3 saker man kan göra när man bor själv
* Gå upp klockan 14.30
* Äta glass till frukost
* Ha obäddad säng hela dagen
Ps. Man kan säkert göra dessa saker när man bor med någon annan också, men jag gissar att de flesta skulle ha åsikter om det, som inte skulle vara så roliga att höra. Så därför är det så himla gött att bo själv, man får göra precis som man vill utan att någon annan lägger näsan i blöt.
Ps.2. Var det någon som gick på detta? Eller såg ni igenom mig? Ok. Det är inte skitkul att vara singel. Inte jämt iallafall. Men jag försöker göra det bästa av situationen och peppa mig själv, med såna hära inlägg bland annat.
* Äta glass till frukost
* Ha obäddad säng hela dagen
Ps. Man kan säkert göra dessa saker när man bor med någon annan också, men jag gissar att de flesta skulle ha åsikter om det, som inte skulle vara så roliga att höra. Så därför är det så himla gött att bo själv, man får göra precis som man vill utan att någon annan lägger näsan i blöt.
Ps.2. Var det någon som gick på detta? Eller såg ni igenom mig? Ok. Det är inte skitkul att vara singel. Inte jämt iallafall. Men jag försöker göra det bästa av situationen och peppa mig själv, med såna hära inlägg bland annat.
lördag 16 juli 2011
Dagens fundering.
Jag brukar gå till biblioteket lite då och då för att uträtta ärenden på internet bl.a. Och någon gång under tiden jag är där, så lyckas jag på något sjukt vänster alltid få syn på Bertrand. A l l t i d. Det slår aldrig fel. Har jag inte sett honom när jag går in så ser jag honom när jag går ut och har jag inte sett honom på undervåningen så ser jag honom på övervåningen. Every fucking time.
Och detta får mig såklart att börja undra om han går dit varje dag? Eller råkar han bara gå dit just när jag går dit? Alltså ett sjukt jädra sammanträffande som slagit in minst 5 gånger nu på 2 veckor! Vilket känns ganska otroligt. Men om det är så att det är ett sammanträffande, varför just jag?!
Jag vill ju och hoppas på att det är det första alternativet som stämmer. Att han går dit varje dag. Så att det där eventuella sammanträffandet inte försöker säga mig något.
Men jag kan inte låta bli att fundera vidare. Vad gör Bertrand på dagarna? Är han abetslös? Är han väldigt ensam och går till bibban för att träffa nya människor? Eller älskar han böcker (alternativt bibliotekarierna) så totalt himla mycket att han bara måste spendera flera timmar där varje dag?
Ja det är det jag sitter och funderar på just nu. Inte sådär jättespännande kan ju tyckas. Men jag ville ändå dela med mig av detta till er, kändes viktigt på något vis ;).
Vad funderar du på just nu, som läser detta? Eller vad funderade du på innan du läste detta, kanske jag ska fråga?
Och för er som inte vet vem Bertrand är (misstänker att det är samtliga) så kan jag berätta att det är en enormt speciell man (dock ej förståndshandikappad), som inte känner till de där oskrivna sociala reglerna.
Han kommer liksom alltid lite för nära. Och är ganska så påträngande med sitt sätt att vara och de opassande frågorna han ställer till en när man träffa på han. Jag har hållt mig på rejält avstånd när jag fått syn på han de här senaste gångerna, så jag har inte råkat ut för detta jag nämner nu, på väldigt länge tack och lov.
Jag känner inte honom personligen. Men han är som en avlägset bekant till mina päron, skulle man kunna
säga.
Ps. Bertrand heter något helt annat i verkligheten.
Och detta får mig såklart att börja undra om han går dit varje dag? Eller råkar han bara gå dit just när jag går dit? Alltså ett sjukt jädra sammanträffande som slagit in minst 5 gånger nu på 2 veckor! Vilket känns ganska otroligt. Men om det är så att det är ett sammanträffande, varför just jag?!
Jag vill ju och hoppas på att det är det första alternativet som stämmer. Att han går dit varje dag. Så att det där eventuella sammanträffandet inte försöker säga mig något.
Men jag kan inte låta bli att fundera vidare. Vad gör Bertrand på dagarna? Är han abetslös? Är han väldigt ensam och går till bibban för att träffa nya människor? Eller älskar han böcker (alternativt bibliotekarierna) så totalt himla mycket att han bara måste spendera flera timmar där varje dag?
Ja det är det jag sitter och funderar på just nu. Inte sådär jättespännande kan ju tyckas. Men jag ville ändå dela med mig av detta till er, kändes viktigt på något vis ;).
Vad funderar du på just nu, som läser detta? Eller vad funderade du på innan du läste detta, kanske jag ska fråga?
Och för er som inte vet vem Bertrand är (misstänker att det är samtliga) så kan jag berätta att det är en enormt speciell man (dock ej förståndshandikappad), som inte känner till de där oskrivna sociala reglerna.
Han kommer liksom alltid lite för nära. Och är ganska så påträngande med sitt sätt att vara och de opassande frågorna han ställer till en när man träffa på han. Jag har hållt mig på rejält avstånd när jag fått syn på han de här senaste gångerna, så jag har inte råkat ut för detta jag nämner nu, på väldigt länge tack och lov.
Jag känner inte honom personligen. Men han är som en avlägset bekant till mina päron, skulle man kunna
säga.
Ps. Bertrand heter något helt annat i verkligheten.
tisdag 12 juli 2011
Det kommer mera!
Jag känner att alla mina inlägg här praktiskt taget handlat om samma saker. Men, jag ska börja skriva här på riktigt snart.
måndag 11 juli 2011
Känner ett väldigt
behov av att få skriva av mig. Jag har inte haft internet i min lya sedan, ja sedan jag flyttade in. Och flyttade in gjorde jag den första april detta år 2011. (Obs. På riktigt. Inget aprilskämt).
Det kändes faktiskt rätt så skönt de där första veckorna. Att inte ha internet. Jag såg det lite som en avgiftningsperiod. Låter sjukt dramatiskt. Men jag behövde bli av med det där bekräftelsebehovet som jag hade skapat mig, genom för mycket användande av sociala nätverk bland annat.
Varken jag eller omvärlden mådde bättre av att få veta vad alla andra och jag pysslade med hela tiden.
Eller i presens. Varken jag eller omvärlden mår bättre av att få veta vad alla andra och jag pysslar med hela tiden.
Och det är ju sjukt sant. Man får ju typ bara ångest snarare, för att ens liv inte är så himla spännande som alla andras verkar.
Men nu har det alltså gått två och en halv månad sedan jag hade fri tillgång till internet. Och min avgiftningsperiod, har gett resultat.
Jag ska dock erkänna att jag surfat hos folk jag varit hemma hos lite då och då. Och gått till världens fulaste bibliotek ibland. Sitter där nu. Sjukt oinspererande ställe för övrigt! Får mig att bli bajsnödig typ.
Hursomhelst. Vad jag ville komma till var att mitt bekräftelsebehov sjunkit brutalt, inser jag nu, när jag t.ex. loggar in på fb. Och det är verkligen så skönt!
Men en mindre bra grej jag känt lite då och då under den här tiden är isolering. (Den här tiden pågår i och för sig fortfarande, då telia inte lyckats installera internet hemma hos mig än.) Jag har liksom inte haft tillgång till nyheter, omvärlden, snabbtillgänglig inspiration, på ett smidigt sätt i mitt vardagsrum. Jag har varit tvungen att gå, cykla till ställen för att få det. Och det behöver ju inte vara en nackdel egentligen. Men ibland kan det vara ganska så schysst att få kolla upp en grej snabbt hemma utan att behöva ta sig till ett ställe där andra människor håller till. Ibland vill man ju faktiskt bara kunna sitta ifred i sitt flottiga hår och sina trasiga kläder och surfa, utan att alla andra ska behöva se en. Som alla andra gör när man sitter där jag gör nu.
Så jag ser faktiskt lite fram emot att telia fixar mitt internet snart. För något annat som har varit krångligt och är, är att betala räkningar. Visst jag hade kunnat gå till banken och betalat mina räkningar istället för att cykla hem till päronen, men det kändes nästan osmidigare på något vis, trots att det är närmare.
Nej jag tror att jag bara får acceptera att jag är en av nutidens "moderna" människor som vill ha internet i sin lägenhet. Och dra lärdom av min överanvändning tidigare. För internet är en bra grej, i lagom dos.
Det kändes faktiskt rätt så skönt de där första veckorna. Att inte ha internet. Jag såg det lite som en avgiftningsperiod. Låter sjukt dramatiskt. Men jag behövde bli av med det där bekräftelsebehovet som jag hade skapat mig, genom för mycket användande av sociala nätverk bland annat.
Varken jag eller omvärlden mådde bättre av att få veta vad alla andra och jag pysslade med hela tiden.
Eller i presens. Varken jag eller omvärlden mår bättre av att få veta vad alla andra och jag pysslar med hela tiden.
Och det är ju sjukt sant. Man får ju typ bara ångest snarare, för att ens liv inte är så himla spännande som alla andras verkar.
Men nu har det alltså gått två och en halv månad sedan jag hade fri tillgång till internet. Och min avgiftningsperiod, har gett resultat.
Jag ska dock erkänna att jag surfat hos folk jag varit hemma hos lite då och då. Och gått till världens fulaste bibliotek ibland. Sitter där nu. Sjukt oinspererande ställe för övrigt! Får mig att bli bajsnödig typ.
Hursomhelst. Vad jag ville komma till var att mitt bekräftelsebehov sjunkit brutalt, inser jag nu, när jag t.ex. loggar in på fb. Och det är verkligen så skönt!
Men en mindre bra grej jag känt lite då och då under den här tiden är isolering. (Den här tiden pågår i och för sig fortfarande, då telia inte lyckats installera internet hemma hos mig än.) Jag har liksom inte haft tillgång till nyheter, omvärlden, snabbtillgänglig inspiration, på ett smidigt sätt i mitt vardagsrum. Jag har varit tvungen att gå, cykla till ställen för att få det. Och det behöver ju inte vara en nackdel egentligen. Men ibland kan det vara ganska så schysst att få kolla upp en grej snabbt hemma utan att behöva ta sig till ett ställe där andra människor håller till. Ibland vill man ju faktiskt bara kunna sitta ifred i sitt flottiga hår och sina trasiga kläder och surfa, utan att alla andra ska behöva se en. Som alla andra gör när man sitter där jag gör nu.
Så jag ser faktiskt lite fram emot att telia fixar mitt internet snart. För något annat som har varit krångligt och är, är att betala räkningar. Visst jag hade kunnat gå till banken och betalat mina räkningar istället för att cykla hem till päronen, men det kändes nästan osmidigare på något vis, trots att det är närmare.
Nej jag tror att jag bara får acceptera att jag är en av nutidens "moderna" människor som vill ha internet i sin lägenhet. Och dra lärdom av min överanvändning tidigare. För internet är en bra grej, i lagom dos.
fredag 22 april 2011
21:20
På väg hem från jobbet och upptäcker till mitt förtret att det är punka på bakdäcket! Jämmer och elände! Måste vänta på bussen som dröjer aplänge.
Men som tur är så kommer en såndär skön buss tillslut, som nästan gör all väntan värt det, ja en såndär skön långfärdsbuss som har mjuka goa säten, som man bara vill sitta kvar i, i flera timmar helst, så att man somnar.
Men efter 10 minuters bussfärd är bussen redan inne i stan. Och det är dags att kliva av.
Får sjuka cravings efter choklad, just när min fot möter trottoarskanten. Choklad, choklad, choklad. Aaaaah, så fort jag kommer innanför dörrn så ska jag sätta tänderna i den där chokladbiten som jag har hemma i skafferiet.
Men mina chokladtankar avbryts tvärt av att jag ser en tjej framför mig som håller en mcdonald's påse i näven. Om jag ändå inte skulle ta och köpa en burgare eller två och gluffsa i mig, då kanske mina chokladcravings lägger sig, och så slipper jag få i mig en massa socker. Fett är ju ändå bättre än socker har jag hört.
(Mcdonald's tanken blev till handling.)
Så här sitter jag nu och har gluffsat i mig burgarna, och pommen, och en del av ketchupen. Och känner mig inte ett dugg hälsosammare. Vilket jag förstås inte har varit heller. För det är ju med största sannolikhet en hel del socker i de där burgarna också. Och fettet som de dryper utav, är ju inte det bästa för kroppen direkt.
Ok, jag visste ju allt detta redan innan. Men det känns som att allt det där hamnar i skymundan, när man är sjukt sugen. Då är alla ursäkter godtagbara. Även de dåliga. Tyvärr.
Nu blev helt plötsligt toppen ännu längre upp, och svårare att nå. Men jag ska ta mig dit så småningom. Jag pratar om "nyttighetstoppen", om man nu kan kalla den för det. Men ni vet vad jag menar, förhoppningsvis.
Imorgon väntar en ny dag. Och då tar en nya tag.
Men som tur är så kommer en såndär skön buss tillslut, som nästan gör all väntan värt det, ja en såndär skön långfärdsbuss som har mjuka goa säten, som man bara vill sitta kvar i, i flera timmar helst, så att man somnar.
Men efter 10 minuters bussfärd är bussen redan inne i stan. Och det är dags att kliva av.
Får sjuka cravings efter choklad, just när min fot möter trottoarskanten. Choklad, choklad, choklad. Aaaaah, så fort jag kommer innanför dörrn så ska jag sätta tänderna i den där chokladbiten som jag har hemma i skafferiet.
Men mina chokladtankar avbryts tvärt av att jag ser en tjej framför mig som håller en mcdonald's påse i näven. Om jag ändå inte skulle ta och köpa en burgare eller två och gluffsa i mig, då kanske mina chokladcravings lägger sig, och så slipper jag få i mig en massa socker. Fett är ju ändå bättre än socker har jag hört.
(Mcdonald's tanken blev till handling.)
Så här sitter jag nu och har gluffsat i mig burgarna, och pommen, och en del av ketchupen. Och känner mig inte ett dugg hälsosammare. Vilket jag förstås inte har varit heller. För det är ju med största sannolikhet en hel del socker i de där burgarna också. Och fettet som de dryper utav, är ju inte det bästa för kroppen direkt.
Ok, jag visste ju allt detta redan innan. Men det känns som att allt det där hamnar i skymundan, när man är sjukt sugen. Då är alla ursäkter godtagbara. Även de dåliga. Tyvärr.
Nu blev helt plötsligt toppen ännu längre upp, och svårare att nå. Men jag ska ta mig dit så småningom. Jag pratar om "nyttighetstoppen", om man nu kan kalla den för det. Men ni vet vad jag menar, förhoppningsvis.
Imorgon väntar en ny dag. Och då tar en nya tag.
torsdag 21 april 2011
Alltså ursäkta
Att det inte kommer några inlägg här. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på? Att min dator är superseg och superoinspererande att använda? Eller att jag jobbar hela tiden? Eller att jag spyr på den här bekräftelsehetsen?
Vem bryr sig om vad jag skriver här egentligen?? Ingen skulle jag tippa på. Inte på riktigt iallafall. Alla är så jäkla upptagna med sina egna liv. Inklusive jag.
Och så känner jag just nu att internet äter upp min tid. Jag vill ju göra en massa andra saker än att sitta här!
Detta kanske bara är ett bakslag. Kanske att jag kommer igen, snart igen. Och finner inspirationen till att skriva. För innerst inne tycker jag ju faktiskt att det är roligt att skriva. Men jag kanske får vänta på rätt tid? Eller så skriver jag ändå, och hoppas på att inspirationen kommer genom det.
Glöm mitt supertöntiga välkomstinlägg känner jag nu. Allt det där jag lovade att denna blogg skulle innehålla. Känns som att jag inte kan uppnå't. Ribban blev alltför hög! Så glöm allt. Ha inga förväntingar. Det kan vara pressen på att levera heta inlägg som sätter käppar i mitt skrivarhjul. Så nu börjar jag på ruta 1 igen.
Och, återkommer, när jag har en bättre dag vad gäller skrivandet.
Vem bryr sig om vad jag skriver här egentligen?? Ingen skulle jag tippa på. Inte på riktigt iallafall. Alla är så jäkla upptagna med sina egna liv. Inklusive jag.
Och så känner jag just nu att internet äter upp min tid. Jag vill ju göra en massa andra saker än att sitta här!
Detta kanske bara är ett bakslag. Kanske att jag kommer igen, snart igen. Och finner inspirationen till att skriva. För innerst inne tycker jag ju faktiskt att det är roligt att skriva. Men jag kanske får vänta på rätt tid? Eller så skriver jag ändå, och hoppas på att inspirationen kommer genom det.
Glöm mitt supertöntiga välkomstinlägg känner jag nu. Allt det där jag lovade att denna blogg skulle innehålla. Känns som att jag inte kan uppnå't. Ribban blev alltför hög! Så glöm allt. Ha inga förväntingar. Det kan vara pressen på att levera heta inlägg som sätter käppar i mitt skrivarhjul. Så nu börjar jag på ruta 1 igen.
Och, återkommer, när jag har en bättre dag vad gäller skrivandet.
söndag 17 april 2011
lördag 9 april 2011
Hejdå
Här sitter jag med vänner och har ett "hejdåfika".
Året är 2009 och årstiden är sommar.
Det är dags för mig att lämna Umeå. Björkarnas stad.
Det är med lite blandade känslor som jag sitter där med tekoppen i min hand.
Tiden uppe i Norrland har inneburit mycket. Mycket mer än vad jag får plats att skriva här.
Men inget varar för evigt. Och nu är tiden inne för ett nytt kapitel i mitt liv.
Så hejdå, Umeå.
Nu är det dags
För mig att göra entré i bloggvärlden, igen.
Sitter här alldeles kissnödig och eländig med fettigt hår. Som om det inte vore nog, så mår jag även illa.
Det bästa hade nog varit om jag gömt mig under täcket istället för att försöka ge mig på det första inlägget här. Men som vanligt är jag envis som synden, och ger inte upp i första taget.
Ok, kanske inte en sådär jätteinbjudande inledning kan tyckas. Och jag håller med. Men det blir bättre, några rader ner, tror jag.
Trots att oddsen för att det här ska bli värsta pangbraiga inlägget inte är så stora, så skriver jag i detta skeende ändå, för jag orkar liksom inte vänta på den perfekta inspirationsdagen, vill komma igång nu.
Och det här är ju faktiskt ett forum där jag ska kunna skriva av mig, om allt eller inget, så jag tänker inte ha något dåligt samvete.
Men. Trots att detta är mitt forum, så tänker jag ju givetvis ta hänsyn till er läsare. Och skriva om det där som faller mig in, på ett ganska så intressant och smakfullt sätt. Så jag kan lugna er redan nu med att jag inte tänker skriva en massa intetsägande smaklöst nonsens hela bloggen igenom, om ni nu av någon förmodan trodde det.
Jag ska dock erkänna en gastkramande grej för er:
Och denna grej lyder som så att jag till viss del är emot det här med bloggande. Jaså, men gu va konstigt tänker ni. Varför bloggar du då?
Ja, om ni hejdar er lite, så kommer jag till det ;).
Det jag är emot i bloggvärlden är det här enorma bekräftelsebehovet, då det ska uppdateras och skrytas hela tiden, ja men ni vet den här "mitt liv är så himla skitspännande och jag är skitsnygg och alla måste få veta det" grejen.
Ingens liv är skitspännande hela tiden och ingen är skitsnygg hela tiden. Det är bara en falsk och ointressant fasad, och alla vet ju om det. Så varför låtsas?
Så min blogg kommer alltså inte att vara en såndär "snygg, titta på mig, mitt liv är superintressant" blogg.
Men den kommer inte att innehålla en massa jämmer och elände heller. Något mellanting kanske. Eller inte. Haha. Ok, detta var svårare än vad jag trodde. Att definera denna blogg. Den kanske är odefinerbar? Så jag kanske ska sluta att försöka. Och så får ni, bara hänga med så länge ni vill och läsa mina rader.
Jag skrev att jag till viss del var emot bloggande, och det måste ju betyda att jag till viss del inte är emot det.
Och det stämmer ju såklart.
Så länge man håller det på en lagom nivå. Och delar med sig av det man är med om, på ett personligt och genuint sätt, men inte för nära och samtidigt inte för distanserat heller.
En bra blogg ska innehålla rejält med självdistans och humor, nakenhet, poesi, ironi, livstips, ärlighet, bitterhet, bravader, äventyr, anekdoter, drömmar, snygga bilder, pinsamheter och intressant trams medmera medmera! Och det törs jag faktiskt säga att just denna blogg kommer att innehålla! Allt detta, och mer därtill. Bra va? (Hjälp, vilken hög ribba jag sätter för mig själv nu).
Ok, med allt detta sagt, så hälsar jag er välkomna hit!
/Elsa
Sitter här alldeles kissnödig och eländig med fettigt hår. Som om det inte vore nog, så mår jag även illa.
Det bästa hade nog varit om jag gömt mig under täcket istället för att försöka ge mig på det första inlägget här. Men som vanligt är jag envis som synden, och ger inte upp i första taget.
Ok, kanske inte en sådär jätteinbjudande inledning kan tyckas. Och jag håller med. Men det blir bättre, några rader ner, tror jag.
Trots att oddsen för att det här ska bli värsta pangbraiga inlägget inte är så stora, så skriver jag i detta skeende ändå, för jag orkar liksom inte vänta på den perfekta inspirationsdagen, vill komma igång nu.
Och det här är ju faktiskt ett forum där jag ska kunna skriva av mig, om allt eller inget, så jag tänker inte ha något dåligt samvete.
Men. Trots att detta är mitt forum, så tänker jag ju givetvis ta hänsyn till er läsare. Och skriva om det där som faller mig in, på ett ganska så intressant och smakfullt sätt. Så jag kan lugna er redan nu med att jag inte tänker skriva en massa intetsägande smaklöst nonsens hela bloggen igenom, om ni nu av någon förmodan trodde det.
Jag ska dock erkänna en gastkramande grej för er:
Och denna grej lyder som så att jag till viss del är emot det här med bloggande. Jaså, men gu va konstigt tänker ni. Varför bloggar du då?
Ja, om ni hejdar er lite, så kommer jag till det ;).
Det jag är emot i bloggvärlden är det här enorma bekräftelsebehovet, då det ska uppdateras och skrytas hela tiden, ja men ni vet den här "mitt liv är så himla skitspännande och jag är skitsnygg och alla måste få veta det" grejen.
Ingens liv är skitspännande hela tiden och ingen är skitsnygg hela tiden. Det är bara en falsk och ointressant fasad, och alla vet ju om det. Så varför låtsas?
Så min blogg kommer alltså inte att vara en såndär "snygg, titta på mig, mitt liv är superintressant" blogg.
Men den kommer inte att innehålla en massa jämmer och elände heller. Något mellanting kanske. Eller inte. Haha. Ok, detta var svårare än vad jag trodde. Att definera denna blogg. Den kanske är odefinerbar? Så jag kanske ska sluta att försöka. Och så får ni, bara hänga med så länge ni vill och läsa mina rader.
Jag skrev att jag till viss del var emot bloggande, och det måste ju betyda att jag till viss del inte är emot det.
Och det stämmer ju såklart.
Så länge man håller det på en lagom nivå. Och delar med sig av det man är med om, på ett personligt och genuint sätt, men inte för nära och samtidigt inte för distanserat heller.
En bra blogg ska innehålla rejält med självdistans och humor, nakenhet, poesi, ironi, livstips, ärlighet, bitterhet, bravader, äventyr, anekdoter, drömmar, snygga bilder, pinsamheter och intressant trams medmera medmera! Och det törs jag faktiskt säga att just denna blogg kommer att innehålla! Allt detta, och mer därtill. Bra va? (Hjälp, vilken hög ribba jag sätter för mig själv nu).
Ok, med allt detta sagt, så hälsar jag er välkomna hit!
/Elsa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)