Gokväll!

Sitter i min soffa och är genomförkyld. Snoken rinner konstant. Så trots mitt knaprande av esbiritox blev jag inte "immun" mot detta arma förkylningsvirus denna gång heller. Suck. Kan inte någon människa komma på något riktigt bra som gör att man för evigt slipper förkylningar? Man åker ju på det vareviga år. Ett nytt virus, åter igen, som ens immunförsvar inte kan tackla. Så himla eländigt!
Jag sitter alltså här bland snorpapper och tända ljus och försöker att plugga. Och det har faktiskt gått himla bra, fram tills nu. Jag tappade fokuset, bara sådär och nu när jag tittar upp på det runtomkring mig, är allt suddigt, och jag känner mig trött. Riktigt jobbigt. För det blir alltid såhär när jag läser. Så jag kan inte läsa längre stunder pågrund av detta.
Borde kanske gå till optikern igen.
Nåväl. Tänkte bjussa på en bra låtlista som jag snickrade ihop för ett bra tag sen. Här kommer den: fint som snus.

Hoppas ni har en fin och snorfri kväll!

Något snille därute?

Som vet hur man gör själva rutan större, när man vill lägga upp en film här, som den nedan? Rutan är ju superliten liksom..

Denna film och denna sång får mig att gråta floder.

Dagens bibelord

”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” – Joh 15:12-13

Livet, du är mystisk

Var kommer du ifrån?

Vart tar du vägen?

Hur ska du levas?

Finns där små gömda sanningar som vi inte ser 

förrän vi stannar upp och andas?

Kommer du någonsin att kunna förstås helt?

Skymning i västerbotten

Har idag

köpt ett par skit-tighta svarta jeans och en stor godispåse.
Hur denna ekvation ska gå ihop är en gåta. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där, när jag valde de ruggigt tighta brallsen i affären, som jag fick pressa ihop så till den mildaste grad så att magen blev helt ihopkörd, för att få upp blixtlåset. Eller hur jag tänkte när jag några minuter senare grävde loss efter godis i godisaffären. Och matade på med skopa efter skopa. Och kom ut med "världens" största påse.

Skev verklighetsuppfattning?
Ja, något kanske.

Jag sitter just nu i de nyinköpta brallorna som inte går att stänga och godiset i min hand och känner mig lite som ett fiasko.

Vill jag låta de nyinköpta brallsen hänga kvar i garderoben och samla damm medan jag blir fetare och fetare? Eller vill jag gå runt med byxorna på halvstång?
Ja det är väl någon utav de alternativen som jag får välja mellan...
Eller inte!
Nu kommer mitt försvarstal:
Den där gottepåsen, är faktiskt en ones in a monthtime grej, och nu pratar jag fullkomlig sanning, och den kommer nog inte att märkas av sådär jättemycket (hopefully).
Och till mitt ytterligare försvar så måste man faktiskt få fira ibland. Och nu firar jag att jag klarat av 4 veckor som universitets-student. Weeeheeej!



(Det jobbiga med detta. Såhär i efterhand. Var att jag inte alls firade. Eller jag njöt liksom inte det minsta av denna göttepåse. Som jag så hade levt mig in i att jag skulle göra. Istället så satt jag där i mitt mörka vardagsrum och snaskade på med hålögd blick. Och kände mest bara, att detta var himla frutansvärt onödigt.
Så jag spar denna lilla bloggbikt i mitt minne, och ska försöka återgå till denna nästa gång jag känner att jag bara måste fiiirrraaa med sötslisk!)

Ute regnar det

och jag känner mig ensam igen. Har gjort det ganska mycket det senaste tiden.
Det är faktiskt inte jättelajbans att bo själv alla gånger. Men nyttigt antar jag?
Drömmer lite om att bo i ett fint gammalt stort hus med en massa andra. På landet. Någon gång. Det vore fint.

Återigen

har en dag passerat ur våra liv och kommer aldrig åter. Ute är det kolsvart och kallt. Men inne i mitt kök, är det ljust och varmt och doftar ljuvligt av hembakat.
Bullar och äppelkaka blidde det. Vi får se vem jag ska bjuda detta på.

Massa bullar, som jag ska försöka undvika att äta upp.

Hjärtformad äppelkaka, som ni ser.

En liten tjuvkik på mitt kök. Gillar verkligen höstgardinen på min vägg, hittad på myrorna.

Tantvarning?

Jag bor ju vid en park för er som vet.
Men inte vilken park som helst.
Det är faktiskt en alldeles speciell park.
Där de mest oväntade grejerna inträffar... dagligen
(nästan).

Ok. Varför skulle jag envisas med att skriva om denna text? Totalt meningslöst. Klockan är dessutom mycket och jag skulle hellre vilja sova just nu.
Men tyvärr måste jag skriva klart detta bara för att jag började (säger mina tvångstankar). Och det känns liksom lite lamt att låta samma text stå kvar nu när jag redan skrivit om inledningen.
Ja man kan ju tro att jag har för mycket fritid? Eller så är jag bara sjukt perfektionistisk? Eller sjuk i huvudet?

Nåväl.
Tillbaka till parken. (Ni vet ju ungefär vad jag kommer att skriva redan, eftersom ni förmodligen läst detta inlägg innan. Och jag kommer nog med största sannolikhet att ta med samma saker).

Här sitter jag och konverserar med mig själv och låtsas som att det är er jag pratar med, haha, kan det bli värre?

Ok. Nu får vi det här överstökat.
Detta inlägg, kändes ganska lamt från början, och är inte sådär jättespännande. Så när jag läste igenom det alldeles nyss, kände jag att näe. Det här är för lamt för att stå i denna blogg så nu försöker jag på ett ganska så rejält onödigt tragiskt patetiskt sätt få detta inlägg att låta fräckare, mer spännande än det gjorde innan. Och varför jag egentligen bryr mig och har energi till att skriva om allt har jag ingen aning om. Men nu är det som sagt lite svårt att sluta.

Så tillbaka till ämnet. Parken. Parken ja. Det har alltså varit som så att de mest oväntade grejerna har inträffat där. Eller kanske inte de mest. Men en del.
För det första har det varit väldigt chill stämning (hur jag nu har kunnat avgöra det från min franska balkong), folk, massvis med folk har hängt där från morgon till kväll, jobbiga studenter har skrålat, två coola killar har suttit på en bänk och spelat gitarr, och nu blir det lamt igen.... (och samtidigt så inser jag att de här exemplen som jag tagit upp inte alls är särskilt oväntade, haha)

Men ok, något som fick mig att garva sent en kväll, var när jag gluttade ut genom fönstret, ni vet, särade på tapeterna höll jag på att skriva, persiennerna menar jag... och fick syn på en kines som utövade en väldigt speciell kampsport för sig själv (hände häromdagen, och nu är det ju några veckor sedan i skrivandets stund) hon var i närmare 40 års åldern, magtröja, slappa mjukisbrallor, och fullt koncentrerad på det hon höll på med, barfota var hon också, trots att det var rätt kallt ute. Ja det såg verkligen helt crazy ut.

Ahopp. Vad har mer hänt som är värt att skriva om? Inget egentligen. Men jag skrivert ändå. Ett jäng tjejer har dansat sjukt härlig dans till ljudet av sydamerikansk musik, rastasnubbar har hängt precis nedanför mitt fönster, väldigt många gånger, en grej som faktiskt var rätt så spännande var när de sent en kväll raggade upp en fullkärring. Alla grabbsen såg ut att vilja ha henne. Desperata? Ja, jag skulle tro det och hon verkade så himla nöjd över detta. Ja tragiskt var det ju givetvis också. Men det kändes som att glo på en reality-show precis utanför mitt fönster. Så jag stod där länge på vardagsrumsgolvets fiskbensmönster och försökte luska ut vad de pratade om, men det gick rätt dåligt tyvärr, och rätt som det var var de borta. Så jag fick aldrig veta slutet, vilket jag i och för sig är ganska tacksam för nu när jag tänker efter.

Alright. Så då har jag i princip bara några enstaka grejer kvar att skriva om.
Parken har även bjudit på en hel del uppstyrda festligheter.

(Förresten så hette min farmor Parken i efternamn när hon var flicka. Ett norskt namn. Fint tycker jag. Hade gärna hetat Parken jag med. I efternamn då.)

Ja dessa festligheter har innehållit cirkus gånger 2, faktiskt väldigt spännande (på riktigt) att se när de smäller upp det där tältet på nolltid, imponerande!
Sen så har ett party-tivoli i dess rätta bemärkelse hållt till i parken i några dagar, hela mitt vardagsrum har verkligen blinkat på kvällarna då discobelysningen åkt på, och den remixade musiken har dunkat i väggarna.
Och inte att förglömma. Rix-fm, höll även de till i parken. Men då var jag i Norrland.

Ok. Finito.

Ps. För att knyta ihop titeln med texten, så undrar jag om det är tantvarning på mitt fönstertittande... även fast jag vet svaret. Ds.

Ps.2. Jag förstår innerligt om ingen orkade läsa igenom hela denna text. But it's alright, som Seal sjunger just nu. Nu har iallafall mina tvångstankar stillat sig, så nu kan jag äntligen krypa till kojs och sussa nöjt och sött. Ds.2.

För tillfället

så känner jag mig som ett UFO. Som är helt malplacerad i universitetets värld. Det är verkligen en helt ny värld för mig och jag fattar nada. Det är så sjukt jobbigt att vara ny i början.
Något jag ska erkänna att jag har väldigt svårt för när man träffar nya människor är denna påklistrade trevlighet och denna sjukt tråkiga inställsamhet. Det känns som att väldigt många inte är sig själva. Och det är enormt synd. Man ska ju inte döma någon efter 1:a, eller 2:a intrycket, kanske inte efter 3:e heller, men vissa tar ju sjukt lång tid på sig att komma ur sina skal och det är så redigt synd. För tyvärr blir de personerna just dömda, efter pärmarna, precis som om resten inte fanns. Så jag ska verkligen försöka att inte ha mina förutfattade meningar vad gäller nya människor. Ofta kommer oanade sidor fram när man "hängt" ett tag. Längtar därför tills det gått lite fler veckor, så att dessa "nya" människor känns lite mer äkta. Sen så vill jag att de här veckorna ska gå fort av andra anledningar också, så att jag bl.a. kommer in i det här sketna PBL-tänket.
En annan grej jag har svårt för är den här hetsen att lära känna varandra. Som det så ofta blir i nya sammanhang. Jag blir så stört anti då. Nästan asocial. Så jag lider av allt i tystnad, allt man måste lära sig och komma in i och alla man "måste" lära känna osv. Ja det är verkligen en pärs i början, av allt nytt, vad det än gäller.

Dagens låt

Ray LaMontagne – Let It Be Me

Världens godaste arraksbollsrecept:

* 1pkt sockerkaksmix
* 4 msk kakao
* 75g smält smör
* 1dl arrakspunsch
* Strössel

Blanda ihop allt i en bunke. Ställ in i kyl och låt kallna en stund. Ta ut och gör lagomt stora bollar. Rulla i strössel.
Färdigt! Superenkelt och supergott!

Njut med en kopp roibooste till vetja.

Svarta genomskinliga strumbyxor

Jag sitter ensam i mitt kök och tänker på livet, på dig.
Jag sitter i mina svarta genomskinliga strumpbyxor och tänker
att du en gång suttit precis såhär,
ensam i ditt kök i dina svarta genomskinliga strumpbyxor och tänkt på livet.
Jag undrar hur det kändes att vara du när du satt där ensam i ditt kök i dina svarta genomskinliga strumbyxor och tänkte på livet.
Kändes det likadant som det gör för mig nu?

Pest eller kolera.

Vilket väljer du?

Att vara skyldig till ett oljeutsläpp på 100 ton och bli uthängd i pressen ELLER att du är skyldig till ett utsläpp på 1000 ton men det kommer aldrig fram att det är du?

Att vara den minst begåvade i Sverige i nutid ELLER vara den intelligentaste på bronsåldern?

Att din hud blir lika ömtålig som hornhinnan ELLER att ha ögonen under fötterna?

Att din middag måste tillagas av en treåring ELLER att du bara får äta en gång i veckan?

Att du bara får vara vaken de stunder som Henrik Schyffert inte är ironisk ELLER de stunder då Gun Hellsvik skojar till det?

Att ha bröst som ett kojuver ELLER att ha Britney Spears integritet?

Att få en fiskekrok i ögat när du ska imponera på din svåger ELLER att tappa tvålen i duschen i ett amerikanskt fängelse?

Att få ståltråd istället för hår på kroppen när du ryser ELLER att få tänder som sockerbitar när du blir glad?

Att alltid gå omkring med slalomutrustning ELLER att det varje kväll är After-ski hemma hos dig?

Att ha förhud istället för ögonlock ELLER pruttkuddar istället för skinkor?

ELLER: Ögonlock istället för förhud?

Att tänka på: Vagel. Mascara. Passa på att ha sex när du är ledsen.

Att när du viskar så skriker du ELLER tvärtom?

Att tänka på: Sök inte arbete på bibliotek eller på börsen.

Att du har förmågan att se sängkvalster ELLER att du kommer bli dödad av en golfboll men du vet inte när?

Urkult (eller urkuk som en trodde att det hette;)

Har bara 15 min på mig. Sitter på stadsbibban och Bertrand flåsar mig i nacken. Så jag hinner dessvärre bara ladda upp 3 bilder. Men det kommer mera.

Tänker sukta er lite

med att det snart kommer att komma upp en massa smarriga bilder på bloggen. Vad säger ni om det va?
/sliskig godnattpöss från moi

Dagens låt (och ögongodis)

Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer

Ibland

blir det bara bajs av allt jag skriver.

Bokstavligt talat alltså.

Orden formas till kladdiga små bajskorvar som lägger sig på sniskan och vägrar att samarbeta. Ibland får de för sig att de ska göra ett litet skutt också, men för det mesta ligger de bara helt stilla. Och stirrar apatiskt ut i tomma intet.
När jag tillåter mig att tänka efter, tycker jag att det hela är ganska obehagligt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det även är en aningens magiskt. Kanske, kanske borde jag höra av mig till guiness rekord tv så fort jag får ändan ur och berätta för dem om denna obehagligt magiska förvandling. Så att jag bevisligen kan visa alla att det jag försöker att berätta nu är alldeles sant. Och. Som lite grädde på moset, eller som plåster på såren, skulle jag kanske kunna få lite berömmelse för detta. Och tjäna mig en slant, så att jag slipper att jobba heltid för låt oss säga resten av mitt liv. Är detta möjligt månne?